”Teckningen ska skänka extra dimension åt texten”

Jan 12th, 2008 | By | Category: 2000-3, Artikel

1900-talet var ett bra sekel för novellillustratörer och bokomslagstecknare. David Ljungdahl, Bo Vilson, Allan Lothman, Gunnar Brusewitz och många fler. Denis tid är förbi. Bertil Hegland lever men han är oförmögen att teckna efter att ha skadat handen. Av de klassiska illustratörerna finns Arnold kvar (se omslaget). I dag är annars situationen den att Wahlströms har svårt att hitta bra svenska illustratörer till sina gröna och röda ryggar. Förlaget har också svårt att få tag i författare till långa serier. Det avslöjar Urban Nilmander för Sydsvenska Dagbladet (7/5 2000). Men just i Sydsvenskan återfinns en illustratör som håller högsta klass, nämligen Ursula Wilby, som tecknat omslag till många deckare. Hon är bosatt i Mossby väster om Ystad.

AV BERTIL FALK

MOSSBY (DAST) Till skillnad från forna tiders illustratörer som hade en utpräglad stil och som antingen koncentrerade sig på romantiska noveller eller på olika former av äventyrsberättelser, så är Ursula Wilby en illustratör som oscillerar mellan manér och genrer. En tecknare för 2000-talet. Hon anpassar stilen efter innehållet och har bland mycket annat gjort en rad deckaromslag som inte går av för hackor åt framför allt Mälaröbörsen Förlag AB (MBAB). Till skillnad från förlagets av eniga recensenter hårt kritiserade korrekturläsare är Ursula Wilby långt ifrån blind. Hon har verkligen öga för det hon gör. Hon bor nästan så långt söderut i Sverige som man kan komma med härlig utsikt över det vatten som skiljer Sverige från hennes ursprungsland Tyskland.
”Jag har alltid tecknat”, säger hon. ”Jag har tecknat när jag inte skulle teckna. Det betyder att jag har tecknat i uppsatser som inte skulle illustreras på något sätt.”
DAST: Vad sa lärarna då?
”Utskällning. Överstrykningar av grejer. Jag kommer ihåg en teckning som jag gjorde i skolan där vi skulle rita – det var biologi – och vi skulle rita en tulpan. Jag hade gjort tulpanen och det var jättesnyggt. Det var inga problem med tulpanen. Men sen hade jag satt en liten larv som kröp uppför själva tulpanen. Jag var väldigt stolt, jag tyckte det såg jättesnyggt ut och det hängde ihop med bilden och allting – då gick läraren in med rödpenna, strök över larven och skrev ”Inget nonsens, Ursula!” Då tänker man efteråt, så gräsligt att plocka ner folk som försöker vara lite kreativa och bara trycka ner dem omedelbart. Det är det som händer i skolan egentligen.”
DAST: Lika mycket nuförtiden?
”Min dotter är tretton och när hon började i skolan var hon duktig på att skriva. Det är hon fortfarande i och för sig. Men så fick jag ett allvarligt samtal. Jag var tvungen att tala med hennes fröken och hon sa ”att flickan har ingen rymduppfattning.” Jag förstod inte vad hon menade utan jag trodde att flickan sprang in i saker. Det var inte alls det som det handlade om utan hon skrev sina historier och ibland kunde hon gå över på nästa sida av skrivhäftet och skriva ner på kanten och det var jätte-fruktansvärt och det måste vi ta itu med. Det tyckte inte jag var något fel. Sånt kallas för mindmapping nuförtiden och när man tittade på historien så hängde det ju ihop och det såg väldigt snyggt ut. Så jag hade en lång diskussion med lärarna, men jag tror inte att de begrep vad jag menade alls.”
DAST: När Du tecknade, tittade Du då på vad andra tecknare gjort?
”Nej, jag tecknade för mig själv. När jag egentligen upptäckte att andra tecknar bra, det var när jag kom på konstskola i Stockholm. Teckning hade alltid varit mitt höjdarämne. Jag kände mig saker i mitt sätt att teckna och tyckte att jag var himla duktig. Hela tiden bäst i klassen och bäst i skolan. Sa plötsligt kom jag då till konstskolan och stoppades in i en klass med 35 stycken som alla hade varit bäst i sin skola och det var faktiskt en stor chock för mig att märka att det finns andra som tecknade också.
Jag kommer från en bakgrund som inte alls har med teckning att göra. Jag hade våldsamma diskussioner för att få lov att teckna över huvud taget. Min pappa var maskinkonstruktör och specialist på hydrauliska maskindelar. I familjen fanns det bara ingenjörer och konstruktörer. Pappa plockades över till Volvo – jag är född i Tyskland – när de höll på med B 18-motorn. Så vi hamnade i Skövde. Jag var tio och ett halvt år när jag 1960 kom till Sverige.”
Ursula Wilby talar perfekt svenska, tyska och engelska, men hon använder sig inte av denna tillgång.
”Lärarna och min mamma ville naturligtvis att jag skulle satsa på språk i stället för teckning eftersom jag nu var duktig i språk. Jag hade lätt för att plocka upp språk helt enkelt. Det hade varit ett mycket seriösare jobb än att sitta och teckna, för det kan man inte tjäna några pengar på – ansågs det. Alla påstod att det var jättekul att jag kunde teckna så bra, men teckning var ju inget arbete utan det här var en kul hobby jag kunde ha när jag kom hem från kontoret, där jag då borde syssla med till exempel översättningar som är så jätteroliga eller vara någons sekreterare.”
DAST: Samma attityd som i skolan då?
”Precis samma. Den ende som stöttade mig lite, lite grann var min teckningslärare på högstadiet. Han förklarade för mamma att jag kunde ju i alla fall bli teckningslärare. Han hängde på -lärare där på slutet och det var nog det som gjorde att mamma tyckte att ja, då kanske jag i alla fall kunde få gå på en konstskola. Kunde jag bli lärare så var det ju i alla fall något lite vettigt. Det var inte längre det där flummiga att jag ville teckna utan i och med att den här läraren så teckningslärare så nappade min mamma och så okej.
Jag gick ett år på konstskola i Stockholm och sedan tre år i London och därefter återvände jag till Sverige och började leta jobb. Att vara illustratör är inte så lätt. Man kan inte vandra in och säga: ”här är jag, illustratör.” Arbetsförmedlingen ringde efter en vecka och hade ett jobb: rita kartor”. Jag sa, ”Det kan inte jag,” Då fräste hon och sa, ”Men du har väl gått i konstskola,” Det är nog lite annorlunda”, svarade jag, ”Om jag ritar kartor är det nog ingen som hittar efter kartorna.” Dom var väldigt snorkiga och dumma.
Då fanns det en annons i Sydsvenskan som sökte tecknare. Vad jag inte fattat var att tecknare inte betydde vad jag ansåg att tecknare var. Här betydde det att göra annonser. Jag sökte jobbet och sökte samtidigt ett jobb på ett litet kontor som hade med export att göra i Ystad och ville ha någon som kunde engelska och tyska. Jag fick jobbet på Sydsvenskan. Dan efter fick jag jobbet i Ystad. Det var tur att kontoret inte ringde mig före Sydsvenskan. Det var 1977. Jag satt på annonsavdelningen och klistrade ihop små saker och jag var inte speciellt lämpad för det. Det var inte min grej. Det märkte de. Däremot upptäckte redaktionen mig ganska snabbt. Redaktionen tyckte att mina arbetsprover var vad de behövde så jag flyttade över dit. Sedan har jag tecknat till allt. Numera arbetar jag bara tre dar i veckan för Sydsvenskan. Jag har mycket frilansuppdrag och det känns skönt att arbeta med olika sorters jobb.
Nu är det mycket färg i tidningarna. När jag började var det bara svartvitt. Vi fick inte använda blyerts, inte något annat än bara tusch. Skulle man tona fick man klistra på raster. Det blev väldigt dött. Nu är det annorlunda och det känns bättre att arbeta för dagspress i dag. Man kan vara friare. Man kan experimentera mer. Numera struntar jag i uppdragsgivaren. Låt mig köra mitt eget race. Det blir bäst så. I de fall där uppdragsgivaren varit tveksam har det alltid fungerat ändå. Jag tycker att min styrka ligger i att läsa en text och plocka ut de bitar som blir bäst bildmässigt, ofta vill de som skrivit en bok att man ska plocka in så hemskt, hemskt mycket i omslaget. Jag tycker att bokomslag ska skilja sig från de flesta andra omslagen som finns. Det är inte lönt att köra något som finns på trettioåtta andra omslag för då lägger ingen märke till boken. Sedan vill jag gärna plocka ut en detalj som gör att man märker boken. Något som är lite speciellt, lite bildmässigt fräckt också.



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22