”Okända” böcker av Ture Sventons skapare

Jan 1st, 2009 | By | Category: 1999-2, Artikel

AV PATRIK GRIVE

När Astrid Lindgren till sin 60-årsdag 1967 instiftade ett pris i sitt namn, och som första pristagare premierade Åke Holmberg, torde valet ha baserat sig på ett bredare spektrum i Holmbergs författarskap än böckerna om Ture Sventon, som ju totalt överskuggat Holmbergs hela produktion.
De flesta av Åke Holmbergs övriga titlar, alltifrån bilderböcker och äventyrsböcker och deckare till rena ungdomsromaner, för att inte säga ungdomsskildringar, har med åren mer eller mindre fallit i glömska. Detta avspeglas även i den mycket blygsamma forskning som finns om Åke Holmberg – fyra uppsatser om Ture Sventon och en om Gritt-böckerna.
Det var därför ett ganska naturligt val att titta lite närmare på två av Holmbergs okända och – så vitt jag funnit – helt outforskade titlar – Kaj i kungens kök (1947) och Då fick jag en idé, sa Mårten (1969). Dessa böcker har inte många beröringspunkter med varandra, förutom att huvudpersonerna i båda böckerna är pojkar. Vad böckerna utöver detta har gemensamt är, att de blivit bortglömda, trots att de inte saknar konstnärliga kvalitéer.

Kaj i kungens kök

Om huvudpersonen får man veta märkvärdigt lite vad gäller ålder och yttre egenskaper. Ingressen som föregår berättelsens huvudhandling är påfallande summarisk, och ger glimtvis bilder av Kajs dagdrömmar och längtan efter att se något annat än Storskogen, där han lever ensam med sin farmor. Dessutom framträder också bilden av en företagsam och nyfiken pojke, något som bildar en relativt skarp kontrast mot farmodern, som beskrivs som gammal och grå och med fingrar knöliga av gikt, och som stödjer sig på sin käpp när hon går.
Relationen dem emellan skildras heller inte; vid ett tillfälle får man dock veta att farmodern tänker att hon aldrig vet vad ”den pojken” kan hitta på, något som får tillskrivas hjältens nyfikna och äventyrslystna egenskaper. Kaj, å sin sida, visar sin trogenhet och kärlek till farmodern när han, erbjuden att bli kökspojke hos kungen, förklarar att han inte kan lämna farmor. Lösningen blir att Kaj skall bli kökspojke på ett år.
I slottsköket träffar Kaj två andra pojkar – Felix och Filip. Pojkarna ”råkar” vid ett tillfälle bli inlåsta i ett av slottets torn och i sina försök att komma ut därifrån upptäcker de ett gäng som leder till den dörr, varigenom pojkarna får höra två hovmän planera att röva bort prinsessan Hortensia, något pojkarna förhindrar, och blir efter den bedriften allas hjältar. Berättelsen hoppar emellertid över en viktig detalj, nämligen hur det kommer fram att det är just pojkarna som hindrat kidnappningen, och denna ”överhoppning” är en av bokens svagheter.

Året tar fort slut

En annan svag länk i texten är när Kaj och hans kompanjoner, som tack för sin insats, får avancera från kökspojkar till stekvändare. Kaj hinner inte mer än bli utnämnd till stekvändare, förrän han får veta att hans år i slottet är till ända, och han beger sig kort därefter tillbaka till Storskogen och farmodern igen.
Vad som här gör textens trovärdighet svag är, att man som läsare uppfattat texten så, att innan kidnappningen kom in i handlingen, var Kaj tämligen nyanländ till slottet. Och efter det att kidnappningen undanröjts redovisas bara några få händelser hos kungen, som alla utspelar sig samma dag. Att Kajs år på slottet redan är slut, känns därför både en aning överraskande och inte särskilt övertygande, utan mera som ett sätt att avrunda berättelsen.
Berättelsens tyngdpunkt är alltså koncentrerad till bortrövandet av prinsessan. Det är denna händelse som håller samman boken och skänker spänning, men boken som helhet förlorar på att upptakt och avslutning inte är lika utbyggda.

Så fick jag en idé, sa Mårten

En svaghet av ett annat slag karaktäriserar Då fick jag en idé, sa Mårten. På omslagets baksida stå r det att boken rekommenderas till barn ”från åtta år”. Om man emellertid tittar närmare på bakens första kapitel, ställer man sig tveksam till huruvida den berättelsen kan tilltala en åttaåring.
Kapitlet handlar om att Mårten berättar om sin sommarvistelse hos några släktingar. Han berättar hur han under en cykeltur såg hur ”…lantbefolkningen ännu i aftonstunden var i färd med skörden för att få in den innan nästa regn.” (Min kurs.)
Han blir ombedd av ett äldre par att hjälpa dem med mjölkningen då de själva inte får arbeta – ”vi får ingenting göra för sjukkassan”.
När Mårten utlyser en mjölkningstävling, får han låna en spritpenna som ”gamlingarna förmodligen använde till att anteckna kornas mjölkförmåga med” (Min kurs.)

Favoriserar flicka

Som grädde på moset utser Mårten inte den som lyckats mjölka mest till vinnare i mjölkningstävlingen, utan en flicka som han själv anser har bäst handlag, och motiverar detta beslut med att:

– Det krävs två för att mjölka, sa jag. (Mårten, min anm.)
– Två?
– Kon också. Det är så olika. En del släpper inte till så mycket.

Dessa sätt att uttrycka sig torde ligga långt över en åttaårings fattnings- och intresseförmåga.
Mårtens ålder är inte självklar; går man efter Mårtens språk frestas man nästan att säga, att han nästan försetts med ett vuxet språk.
Han observerar att en flicka var ”ganska snygg”, en iakttagelse som man inte är riktigt van vid att åttaåringar brukar göra.
Mina invändningar gentemot språkets tillvändhet gäller dock i huvudsak bokens första och i någon mån andra kapitel. De övriga två berättelserna är mer lämpade att läsas av mindre barn, och är såväl roliga som spännande.

Bus och fusk

Berättelserna. Rödkallen och 30-åriga kriget och Debattgruppen Sirius har lite av buskaraktär över sig. I 30-åriga kriget hjälper Mårten sin kamrat att klara sig igenom ett muntligt förhör, genom att ha en bandspelare gömd i skolbänken, som spelar upp svaren på lärarens frågor. Att barnen vågar satsa på en så riskfylld läxförhörsmetod beror på att historieläraren skall bli pappa lagom till förhöret, och att barnen av erfarenhet vet att han vid dessa tillfallen inte brukar märka om något är galet i klass rummet.
I Debattgruppen Sirius är det Flitiga Lisa som måste hjälpas, när gruppen dyker upp i Flitiga Lisas hem och mamman, som är med i Sirius, inte är hemma. Problem uppstår då det visar sig att kylskåpet är idet närmaste tomt och Sirius väntar sig mat efter diskussionen. Barnen löser det hela genom att göra en gryta på potatis och spagetti, och däri hälla ett antal konserver med köttbullar, salta biten, ärtsoppa, tomatsoppa, leverstuvning med mera, och – för att göra det hela lite aptitligare – färga alltsammans med grön karamellfärg.
Berättelsernas styrka ligger i den spänning som uppstår, då barnen använder sig av okonventionella metoder för att rädda knepiga situationer. Barnen hos Holmberg är, i motsats till exempelvis Emil i Lönneberga, medvetna om att det de gör sannolikt är att betrakta som hyss, medan Emils hyss sker av misstag. Hyssen tillför nerv åt historien, och bidrar därigenom till berättelsernas styrka.

Avsikten med min genomgång av Kaj i kungens kök och Då fick jag en idé, sa Mårten har inte varit att göra någon djupgående analys av böckerna, utan att titta på såväl böckernas konstnärliga kvalitéer som svagheter, för att med utgångspunkt från detta förstå varför böckerna fallit i glömska. Böckerna har, ur olika perspektiv, konstnärliga brister, och skulle sannolikt ha svårt att hävda sig i dagens strida ström av nya böcker, vid en eventuell ny utgåva. Böckerna har ändå, sina svagheter till trots, kvalitéer som gör dem värda ett bättre öde än att bli bortglömda. En samlingsvolym med utdrag ur okända böcker av Åke Holmberg, däribland böckerna om Kaj och Mårten, skulle kanske kunna vara ett sätt att fästa uppmärksamheten på andra sidor av Åke Holmbergs författarskap.



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22