”O’Brien höjer ribban för historiska deckare”

Sep 4th, 2009 | By | Category: 2002-3, Artikel

Av BERTIL FALK (BILD & TEXT)

WILLIAMSTOWN, MASSACHUSETTS

(DAST) ”Tack vare denna mästerliga debutroman har ribban just höjts för historiska deckare”, skrev Publishers Weekly som utnämnde Charles O’Briens Mute Wilness till en Book of the Year 2001. Och i fortsättningen heter det att berättelsen är ”en i sanning underbar debut – elegant skriven, komplex i såväl karaktärisering som intrig” samt att den förtjänar att uppmärksammas både av deckarläsare och läsare av romaner i den tradition som Charles Palliser företräder. Mute Witness har redan sålts för utgivning på japanska och franska och tyskarna står och rycker i den.

Författaren har en mycket ovanlig och intressant bakgrund. Charles O’Brien bor med sin svenska hustru Elvy (som är konsthistoriker och som har doktorerat på Johan Tobias Sergell och är specialiserad på Carl Milles) i den lilla collegestaden Williamstown, som är ett veritabelt kulturfäste med sina bibliotek, fina konstsamlingar, jazzfestivaler osv. Han föddes i Wisconsin, utbildades vid Notre Dame och i New Yorks Columbiauniversitet och specialiserade sig på historia. Från 1964 inledde han sin karriär som historieprofessor, främst vid Western Illinois University. 1994 lämnade han sin tjänst och har sedan dess ägnat sig på heltid åt att skriva deckare.

Född katolik tillbringade han fyra år i Rom där han prästvigdes, men han kom aldrig att utöva prästämbetet som katolsk församlingspräst. Hans avsikt var att både vara lärare och präst. Men efter att ha fullgjort sin akademiska utbildning kunde han inte fortsätta att vara romersk-katolsk präst. Han kände sig attraherad av den episkopala kyrkan och var i fem år församlingspräst i den lilla kyrkan S:t Paul vid Misissippifloden i Warsaw, Illinois.

”För att uttrycka mig egoistiskt, så fann jag den episkopala kyrkan mer passande för mig”, säger han. ”Å ena sidan tillhandahöll den de flesta särdragen hos den katolska kyrkan: liturgin, sakramenten, mässan, liknande hierarki samt en lång obruten apostolisk succession. Och å andra sidan så uppskattade jag friheten inom den episkopala kyrkan, som inte dominerades mycket av kyrkliga påbud.

Detta skedde under Vatikan II, som jag inte ansåg gick tillräckligt långt när det gäller den troendes frihet. Jag kunde inte förstå katolska kyrkans totala fördömande i frågor som skilsmässa, celibat och abort. Jag fann det stötande att man tystade Teilhard de Chardin. Jag är egentligen kyrkohistoriker och kan kyrkopolitik. Det är svårt för en som verkligen känner till kyrkans historia att acceptera t.ex. påvens överhöghet eller prästerskapets celibat. Många påvar fram till och med 300-talet var gifta. Och jag kan inte se att celibat gjort någon människa bättre.”

Charles O’Brien läste mycket latin men hade en period i 20-årsåldern då han läste klassikerna. Däribland Dostojevskis Brott och straff och alla Shakespeares verk. Men från 30 års ålder till 60 års ålder läste han nästan enbart historia och filosofi .

”1993, när jag bestämt mig för att dra mig tillbaka och påbörja en ny karriär som författare, började jag att läsa kriminalberättelser”, berättar han. ”Elvy har läst deckare i hela sitt liv och hon vägledde mig i viss mån. Jag läste Agatha Christie och Dorothy Sayers och fann att P. D. James var mig till stor hjälp. Jag ville inte skriva lika tjocka böcker som hon, men jag tyckte om den moraliska tonen och den litterära kvaliteten. Jag läste också Elisabeth George och fann i henne samma sak som jag funnit i P.D. James: en litterär deckarförfattare.”

Charles O’Brien läste också en del amerikanska författare av historiska deckare som Miriam Grace Monfredo. Hon fick honom att intressera sig för bakgrunder av social betydelse i texten, som t.ex. slaveriet och kvinnors rättigheter, som vävs in i handlingen.

”En annan författare som jag kom att uppskatta är Candace Robb, vars berättelser utspelar sig i England i slutet av 1300-talet”, berättar han. ”Jag tycker om hennes sätt att behandla andrahandspersoner. De är inte bara staffagefigurer. Hon ger dem kött och blod. Jag läser inte mycket när jag skriver utan det blir vid uppehåll i skrivandet. Jag är lite rädd för att bli påverkad, att omedvetet använda en annan författares fras.”

Innan Charles O’Brien blev publicerad fick han tummen ned av 45 litterära agenter. ”Det finns en fras som jag alltid håller i minnet som ett motto för en författare: ”Elefanthud och byxor av järn”, säger han. Jag visste att jag skulle bli refuserad. Andra författare talade om det för mig, så jag blev inte modlös för alla refuseringars skull.”

Och när han till sist fick en förläggare som var intresserad, så var det inte genom en agent utan genom att han stötte ihop med förläggaren Robert Rosenwald för Poisoned Pen Press i bokförsäljarnas rum på Bouchercon i Milwaukee. Rosenwald hade gett ut en historisk deckare som utspelade sig i Byzans. Och det slog Elvy och Charles O’Brien att Rosenwald kanske kunde vara intresserad av O’Briens historiska deckarroman. Det intresset fanns. Efter två år kom boken ut. Då den ovan citerade recensionen i Publishers Weekly kom ut hörde fyra-fem agenter av sig till Charles O’Brien, däribland en av de 45 som tidigare refuserat honom. Denne skrev att han kunde sparka sig själv för att han låtit Mute Witness slinka mellan fingrarna på sig. Den mannen är numera Charles O’Briens agent.

Men O’Brien är inte helt negativ till refuseringarna. De fick honom att återvända till manuskriptet gång på gång och arbeta om och förbättra det. Så han menar att den bok som i slutändan publicerades var bättre än det manus han hade från början. När detta nummer av DAST kommer ut har också fortsättningen Black Gold publicerats. Charles O’Brien framhåller att förlagsredaktören Barbara Peters, som är förläggarens hustru, har betytt oerhört mycket med sina viktiga påpekanden när hon läste manuskriptet till Black Gold.

”Hon konstaterade att de första fyrtio sidorna saknade dramatisk spänning”, säger O’Brien. ”Jag lät då en biperson som blivit knuffad avlida av sina skador. Därmmed fick boken redan i upptakten ett mord.”

Den tredje boken med arbetsnamnet Noble Blood håller O’Brien på och skriver nu. Handlingen förläggs till Versailles. I bakgrunden kommer ingen mindre än Axel von Fersen in i bilden. Som kyrkohistoriker har Charles O’Brien dessutom skrivit Ideas of Religious Toleration in Austria (1969) och Jansenist Campaign for Toleration of Protestants (Journal of History of Ideas).

Taggar:

  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22