”My friend call me Bony”

Mar 16th, 2010 | By | Category: 2004-1, Artikel

Av Ted Bergman

”Tävla aldrig mot Tiden. Gör den till din bundsförvant, ty Tiden är den största detektiv som nånsin funnits och som nånsin kommer att finnas”

Kan en seriös kriminalförfattare kalla sin detektiv för Napoleon Bonaparte och klara sig ur det med anseendet i behåll? Ja, Arthur Upfield gjorde det med lysande resultat. Han inmutade samtidigt en egen världsdel.

På baksidan av engelska Pan Books pocketutgåvor av Upfields böcker från 1960-talet finner man ett sympatiskt ’en face’ –porträtt av författaren. Fotografen har fångat honom med uppkavlade skjortärmar framför en ålderdomlig reseskrivmaskin. Hans utseende fascinerar mig. Han stöder hakan i vänster hand där han samtidigt håller en cigarett. Ansiktet lyses upp av ett skönt, brett leende. Kraftig näsa, plirande ögon, håret kammat i sidbena, kortklippt vid öronen på brittiskt vis.

Dokumentär prägel

Jag vänder ofta tillbaka till Upfields romaner som genom sin originalitet väl motstått tidens tand. De har intressanta intriger, bra personteckningar – särskilt av männen – psykologisk tänkvärda brottsmotiv och intensiva, fängslande naturskildringar från alla delar av Australien. Som i all god krimina1fiction har romanerna till stora delar dokumentär prägel och speglar sin egen tid. Den allmänna synen på vissa företeelser som där skildras har sedan den tiden långsamt förändrats. En enda av Upfields böcker är översatt till svenska. Med lite tur kan man ibland hitta någon engelsk utgåva antikvariskt i pocket. Men det känns trots det angeläget att på nytt påminna om romanernas unika miljö och särpräglade intriger för dem som ännu ej läst författaren.

Klas Lithner skrev en utmärkt men svåråtkomlig artikel om honom i Poe-Klubbens Årbog 1970 (Lademan, København). I samband med Lindqvists utgivning av I laga ordning 1976 (Murder Must Wait 1953), översatt och med kort förord av K Arne Blom, publicerades en kortare version av Lithners text i förlagets klubbtidning Fyrklövern nr 5/76. Några av Upfields intriger har pusseltekniska inslag och Johan Wopenka ägnar honom en sida i sin Stora mordboken (1991). Det är i korthet vad jag funnit om författaren på svenska.

Bo Lundin nämner ej Upfields detektiv bland de 50 han behandlar i sin Spårhundar, spioner och spännande personer (1993).

Arthur William Upfield föddes 1888 i södra England där han växte upp i viktoriansk miljö. Som barn var han klen och ofta hemma från skolan, läste ständigt böcker och hade vid sexton års ålder skrivit ihop en egen historisk roman på 100.000 ord. Vantrivdes både i skolan och senare som praktikant hos en fastighetsmäklare, lämnade familjen och utvandrade som tjuguåring till Australien där han skulle komma att bo resten av sitt liv.

Lockad av glesbygden

Redan från början lockades Upfield av det starkt mansdominerade livet på den enorma, glest koloniserade, australiska landsbygden. Under långa färder, ofta på cykel, tog han tillfälliga jobb som lantarbetare. Han drev får från hästryggen, kontrollerade de milslånga kaninsäkra stängslen, fungerade som kock åt ett arbetslag på en boskapsfarm och grävde en tid efter opaler. Under sina strövtåg över den australiska kontinenten skaffade han sig ingående kunskap om dess omväxlande natur och unika djurliv. Det blev en livslång kärlek. Han strävade även målmedvetet att lära känna landets fascinerande urinnevånare – aboriginerna – som då ännu levde som nomader i naturlig miljö.

1914 deltog Arthur Upfield i första världskriget i Europa med en australisk trupp. Tillbaka i Australien begav han sig åter på luffen. Han tog arbete som förman på en kamelstation, började skriva mer regelbundet, verkade under en period som journalist, men tillbringade framför allt sex intensiva månader i bushen tillsammans med en av polisens spårare, en aborigin kallad Tracker Leon. Denne skulle bli modellen för hans detektiv.

Den första Bony-romanen publicerades 1929. Upfield var då 38 år. Vid sin död 1964 hade författaren skrivit åtminstone trettiofem romaner. Tjuguåtta av dem handlar om detective-inspector Napoleon Bonaparte, stationerad i Queensland men ofta utlånad för brottsutredningar i andra delar av landet. Ytterligare en roman utkom postumt. Serien utspelas mellan 1924 och omkring 1960.

För en läsare som är van vid den moderna kriminalromanens snabba puls och brutala action kan Arthur Upfields noggrant beskrivande, ibland något omständliga, stil möjligen kännas främmande. Men denna stil speglar utmärkt huvudpersonen Bonys egen rytm när han löser sina brottsfall. Upfield hör till de författare som med egen stil och spännande miljöer lär oss något väsentligt om vår värld.

Napoleon Bonaparte – Bony för sina vänner

Av biografiska data i romanerna framgår att Bony som baby hade upphittats i skuggan av ett sandelträd i norra Queensland och förts till en närbelägen missionsstation. Fadern var okänd och vit – modern var aborigin och hade av sin stam straffats med döden därför att hon brutit mot deras kod. Sitt märkliga namn fick pojken när han som liten tuggade i sig några sidor av en bok om Napoleon Bonaparte.

Bony är alltså half-caste, ett faktum som utgör själva nerven i Upfields romaner som handlar om mannen som växte upp på missionsstationen, ”som delade lek och äventyr med sina mörka kamrater, som flyttade in till läroverket i stan men som tillbringade alla ferier med de infödda för att studera Naturens stora bok, som kom in vid universitetet i Brisbane och utexaminerades som fil mag med utmärkta betyg och som åter försvann ut i vildmarken under tre år för att fullända utbildningen i sitt tilltänkta yrke”.

Trots detektivens unika framtoning är det inte svårt att placera honom i en litterär kulturell tradition. Hans metodiska, målinriktade utbildning för det yrke han valt och hans intelligenta och lyckosamma utredningar, från vilka han ända in i det sista lämnar sparsamt med upplysningar, leder tankarna till den klassiske Sherlock Holmes. Bonys förmåga att tålmodigt lyssnande vänta in tiden, och med psykologisk intuition leda ett samtal i den riktning han vill, får mig att tänka på kommisarie Jules Maigret. Och när jag då och då i texten möter en glimt av god, mänsklig sentimentalitet, av den sort som präglar Charles Dickens böcker, om ni förstår vad jag menar, så är den hos Upfield tillämpad som en snabb touch, en litterär teknik man även kan finna hos Ed McBain.

Ser mer än andra

Liksom Holmes är Bony skicklig på att se vad andra inte ser. Han har stark självkänsla, stolt på gränsen till fåfänga. Men som half-caste med aborigine-blod i sina ådror måste han också vara skickligare än alla andra. För att hävda sig måste han hela tiden lyckas med det han gör. Hans karriär som utredare av våldsbrott har ej heller skuggats av ett enda misslyckande vilket gjort honom oumbärlig för hans överordnande, mot vars vilja han med integritet och stolthet själv söker fram de fall han vill ägna sig åt, gärna avskrivna, olösta gåtor där eventuella spår redan hunnit kallna. Dessa utredningar ger honom möjlighet att verka i olika miljöer över hela kontinenten.

Det finns hos Bony ett kyligt, analyserande och behärskat drag som han ärvt från sin vite far. Men som läsare förnimmer jag ännu starkare det primitiva, naturnära genetiska arv som Bony bär inom sig efter modern. Jag känner ej till några andra kriminalromaner som utspelas i sådan symbios med naturen, paradoxalt nog även de Upfield-intriger som utspelas i urban miljö. Det är som att på nytt uppleva känslan när jag som pojke läste klassiska indianböcker, men här på ett mer litterärt och komplext plan.

Rädsla och iskyla

Jag känner rädslan och den iskyla som kryper upp längs ryggraden på Bony inför synen av en död människa, jag är med honom när han spritter till i sömnen och vaknar upp inför ett knappt hörbart ljud, jag spanar med hans skärpta nattseende in i mörker och känner med honom de dofter andra knappast uppfattar, jag följer hans tysta steg och lär mig tyda nästan helt utplånade fotspår (även inomhus på en linoleummatta), jag grips av hans skräck inför åska och blixt och jag övertygas av alla hans intuitiva instinkter. Läsningen ger mig ett känslotillskott som andra kriminalromaner aldrig skänkt mig. Det känns fullkomligt naturligt. Genom böckerna går dessutom ett drag av tålamod. Allt måste få ta den tid som behövs.

Trots att läsaren efter några böcker förstår att Bony kommer att lösa även nästa mysterium grips man ändå av spänningen i spårandet, jakten. Mycket därför att detektiven, när den officiella polisen misslyckats, måste uppträda i förklädnad och under antaget namn.

Ett signalement på Bony, byggt på citat från de olika romanerna skulle kunna lyda: medellängd, smärt kroppsbyggnad, brun hy med tatueringar från initiering i aboriginernas ritualer. Svart välkammat hår med lyster som polerad ebenholts, välformad mun med jämna vita tänder, rak smal näsa och ögon i klarblå färg som Wedgwoodporslin. En vit kvinna som Bony träffar säger att han påminner henne om Basil Rathbone i En bengalisk lansiär.

Han bär ständigt en egenhändigt rullad cigarett i mungipan, dricker helst te (med mjölk) och är mycket måttlig med sprit därför att han alltid vill ha kontroll över sina sinnen. Privat klär han sig smakfullt, någon gång i dyrbara skjortor på gränsen till snobberi. När han lånas ut till något polisdistrikt utanför Queensland föredrar han att arbeta under alias och klär sig efter den roll han valt.

Bony är gift, även hans hustru är en ”half-caste”. De har tre söner.

I motsats till de flesta av hans jämställda kollegor lyckas han skapa ett prestigelöst och kamratligt förhållande till underordnade polismän. De vet att han gärna rekommenderar dem för befordran om de gör ett bra jobb.

Aboriginbarnen på missionsskolan hade av den irländske föreståndaren lärt sig tala som innevånarna i Dublin gör. I romanen Venom House träffar Bony en kvinna som fascineras av hans engelska uttal. Hon frågar om han är australiensare.

– Jag är Australien, svarar Bony allvarlig, med paus mellan varje ord.

Böckerna

Upfield är en av Australiens bäst säljande författare i modern tid och har av aboriginerna hyllats som den förste som uppmärksammade dem i litterär fiction, gav dem ”ett ansikte”. Författaren är respekterad för antropologiska artiklar om Australien och tjänstgjorde på senare år även som fredsdomare.

Han var väl insatt i samtida kriminologi. I romanen The Mystery of Swordfish Reef försöker han i fiktionform ge förklaringen till ett ouppklarat, verkligt mord medan hans intrig i The Sands of Windee i stället inspirerade till ett mord.

Skulle jag rekommendera några av böckerna om Bony så blir det följande personliga, kronologiska urval:

Wings Above the Diamantina, Mr Jelly’s Business, The Mystery of Swordfish Reef 1939 (där Upfield demonstrerar sin fascination för djuphavsfiske. Jämför Hemingways The Old Man And The Sea 1952), Death of a Swagman, The Devil’s Steps och An Author Bites the Dust (i bägge uppträder författaren Bagshott, modellerad på Upfield själv), The Bachelors of Broken Hill, The New Shoe samt Bony and the White Savage.

Författaren och läsaren

1958 skreven läsare till Upfield och beklagade sig över att Bony väl öppet briljerar med sin unika serie av uppklarade brott. Han fick följande svar:

In reply to your kindly letter of the 1st inst., I can only ask you:

Who invented the bloody character… you or I?

Yours faithfully, Arthur Upfield

Bibliografi

Romanerna om Napoleon Bonaparte, kronologiskt. Förstaupplagorna utkom omväxlande i Australien, England och USA. De alternativa titlarna är amerikanska:

The Barrakee Mystery (The Lure of the Bush) 1929

The Sands of Windee 1931

Wings Above the Diamantina (Winged Mystery/Wings Above the Claypan) 1936

Mr Jelly’s Business (Murder Down Under) 1937

Winds of Evil 1937

The Bone Is Pointed 1938

The Mystery of Swordfish Reef 1939

Bushrangerofthe Skies (No Footprints in the Bush) 1940

Death of a Swagman 1945

The Devil’s Steps 1946

An Author Bites the Dust 1948

The Mountains Have a Secret 1948

The Widows of Broome 1950

The Bachelors of Broken Hill 1950

The New Shoe (The Clue of the New Shoe) 1951

Venom House 1952

Murder Must Wait 1953

Death of a Lake 1954

Sinister Stones (Cake in the Hatbox) 1954

The Battling Prophet 1956

The Man of Two Tribes 1956

Bony Buys a Woman (The Bushman Who Came Back) 1957

Bony and the Black Virgin 1959

Bony and the Mouse (Journey to the Hangman) 1959

Bony and the Kelly Gang (Valley of Smugglers) 1960

Bony and the White Savage (The White Savage) 1961

The Will of the Tribe 1962

Madman’s Bend (The Body at Madman’s Bend) 1963

The Lake Frome Monster (utgiven postumt efter Upfields noteringar) 1966

Wisp Of Wool and Disc of Silver (novell) (postumt publ i EQMM Dec 79) 1979

Några böcker av Upfield i vilka Bony ej förekommer

The House of Caine 1928

The Beach of Atonement 1930

A Royal Abduction 1932

Gripped by Drought 1932

The Murchinson Murders 1934

Breakaway House (1932) 1987

The Great Melbourne Cup Mystery (följetong i dagstidningen Herald 1933) 1996

Litteratur om Arthur Upfield

Jessica Hawke: Follow My Dust! A Biography of Arthur Upfield. 1957

Terry Walker: Murder on the Rabbit Proof Fence – The Strange Story of Rowles and Arthur Upfield 1993



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22