”Likt råttor flydde mördare rätt in i polisens händer”

Mar 18th, 2010 | By | Category: 2003-4, Artikel

Av Bertil Falk

Kriminaliteten bara sjunker och sjunker i New York, men så har det inte alltid varit. Värst var det troligen för 150 år sedan. Den 2 december år 1852 utrymdes världshistoriens vidrigaste hyreshus, Old Brewery, det gamla bryggeriet vid Five Points i New York. Då hade detta trevåningshus under femton års tid utvecklats till en fullkomlig varböld av slum på Manhattans sydspets och galopperande kriminalitet. Mänskligt förfall av otroliga dimensioner växte fram i detta hus.

Varken ordningsmakten eller socialvården rådde på problemet. Till filmen Gangs of New York byggde man upp en kopia av det förfärliga huset och nu har också arkeologer grävt fram grunden till det beryktade stället.

Old Brewery hade som namnet anger varit ett bryggeri. Det låg vid Five Points och som bryggeri var det mycket framgångsrikt. Byggnaden uppfördes ursprungligen år 1792, men år 1837 var det färdigbryggt. Five Points var inte längre en plats som lämpade sig för industriell verksamhet. Området hade snabbt förslummats och präglades av misär och koleraepidemier.

Ett mord om dan i huset

Old Brewery förvandlades till ett hyreshus. Det påstås att under de kommande femton år fram till år 1852 mördades i snitt en människa om dan inom husets väggar, vilket totalt skulle innebära över femtusen människor.

De sociala förhållandena i denna dödsfabrik trotsar all beskrivning. Huset beboddes av brottslingar av alla slag, från enkla ficktjuvar till yrkesmördare. Incest var vanligt liksom alla tänkbara och otänkbara sexuella arter och avarter. Det fanns barn som föddes inne i detta mörka helvete och inte såg dagens ljus ute på gatan förrän vid tioårsåldern.

Korridor döptes till Mördargränden

Det var när de hundratals rummen i det före detta bryggeriet förvandlades till bostäder som förfallet mycket snabbt satte in. Det dröjde inte länge förrän den långa korridor som löpte rakt igenom byggnaden kallades Mördargränden.

En samtida skribent skrev att tillvaron i huset ”påminde om en jättepadda med smutsiga, spetälska vårtor, som förtjust hukade sig i skiten och smutsen.”

Etniskt var huset indelat i olika folkgrupper. Irländarna bodde på översta våningen och afroamerikanerna i det undre planet. Oavsett etnisk tillhörighet levde invånarna som djur. Det var också det enda stället i New York där svarta män levde ihop med vita kvinnor, och vice versa, vilket i historiens ljus skulle ha tett sig progressivt, om det inte hade varit för de vidriga omständigheterna.

Lika farligt inne som ute

Det var både farligt att gå in i huset och att lämna det. Folk som kom ut riskerade att bli misshandlade och till och med ihjälslagna av omgivningen, som kände skräck och fasa inför huset. Grannarna var alltid på sin vakt. Det finns exempel på att människor som kom ut ur huset både stenats ihjäl och strypts till döds av uppretade och skräckslagna New York-bor. Att lämna helvetet kunde alltså vara som att hamna ur askan i elden.

Dygnet runt – utan uppehåll – genljöd byggnaden av skrän, gråt och vrål, rent ohyggliga läten och ljud, som hördes flera kvarter omkring.

Det var minst lika farligt att träda innanför tröskeln som att gå ut. Invånarna vädrade genast en inkräktare och kastade sig över de som vågade ge sig på ett så pass djärvt företag.

Polisen skydde huset som pesten, men gjorde vid några tillfällen särskilda razzior för att få tag i efterlysta mördare. För att klara en stormning av byggnaden krävdes minst 50 poliser, som med uppenbar fara för sina liv trängde in i huskroppen.

Polisens tvekan bevisas av att bortsett från enstaka razzior blev byggnaden aldrig föremål för en systematisk genomgång och kartläggning från vare sig polisens eller de sociala myndigheternas sida.

Det var också trångbott i de hundratals rummen. Tjugo till trettio personer bodde på några kvadratmeters yta. Ett exempel på hur det kunde gå till i de snålt tilltagna utrymmena är den lilla flickan som råkade visa upp en kopparslant, värd cirka fem öre.

Hon blev genast mördad och fråntagen sitt mynt. Kroppen slängdes i ett hörn, där den blev liggande i nära en vecka. Då först lyckades barnets utsvultna mor med hjälp av sked och gaffel fullborda grävandet av en grund liten grav i dyngan som täckte golvet. Där jordfäste hon sin dotter.

Dömt att försvinna

Detta fasans hemvist på jorden var emellertid dömt att försvinna när organisationen Ladies Home Missionary Society köpte spökhuset för ett belopp motsvarande 80.000 svenska kronor. Hela rasket skulle bort. Det var mycket pengar på den tiden och sällskapet fick pengarna av mångmiljonären Daniel Drew (1797-1879), som var en kapitalistisk storskojare på Wall Street, men som också ansåg sig vara kristen och skänkte pengar till välgörande ändamål.

När köpet av huset var klart så omringades huset den 2 december 1852 av polisen. Byggnaden genomfors av en fasansfull konvulsion när polisen brutalt påbörjade utrymningen. Händelseförloppet har beskrivits i drastiska ordalag av Jay Robert Nash: ”Likt råttor flydde mördare som varit efterlysta sedan tjugo år tillbaka – rakt in i polisens nät.”

Upplösningen av detta skräckinjagande drama innehöll också positiva inslag. Där fanns kvinnor med barn som grät av glädje över att komma loss ur den förskräckliga råttfällan, som de på egen hand varit oförmögna att ta sig ur. För dem kom utrymningen som en gåva från himlen.

Själva rivningen av huset utfördes påföljande år och blev också den en förfärlig historia. Rivningsarbetarna gjorde fasansfulla upptäckter. De fick släpa bort hundratals säckar fyllda med rester efter människor som mördats eller svultit ihjäl under de femton årens inferno.

Man fann människoben överallt. Bakom väggar, under golv. Manhattans sydspets sveptes in i en fruktansvärd stank. Och hygien hade naturligtvis aldrig existerat inne i Old Brewery under dess tid som bostadshus. När byggnaden var riven kunde den kristna organisationen bygga nytt och inleda en verksamhet av rakt motsatt slag



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22