”Jag körde kniven i köttet…”

Mar 18th, 2010 | By | Category: 2003-4, Artikel

Av Bertil Falk

”Jag kramade hårt om knivskaftet. Knogarna vitnade och musklerna spändes. Med sammanbitna käkar körde jag in kniven i köttet …” Så börjar deckaren Spår i spiral (B. Wahlströms Bokförlag), som kom ut 1953. Författaren var Arne Wingenfeldt (1914 -1996), en av de många brödfödesförfattare som var i farten under veckotidningarnas storhetstid, men vars berättelser i dag bara går att få tag i på antikvariat eller i gamla veckotidningar om man har turen att hitta dem på någon loppmarknad.

Den häftiga inledningen till Spår i spiral kan förleda en läsare att tro att jag-personen är i färd med att begå ett knivmord, men det handlar faktiskt om ett försök att betvinga en seg biff. Arne Wingenfeldt fick två deckarböcker publicerade, förutom Spår i spiral också Räkna med mord (Fritzes 1954).

Jag upptäckte honom när jag letade efter svenska författare som skrivit noveller om mord i stängda rum och saker och ting som går upp i rök eller dyker upp ur tomma intet mitt framför ögonen på folk. Hans mordnovell Det stängda rummet stod i Tidsfördrif 27/1956.

Allt svårare med tiden

Att komma på lösningar på mord som begåtts i ”slutna rum” blir allt svårare och svårare ju fler slutna rum-lösningar som olika författare presterar och när Arne Wingenfeldt skrev sin novell hade de stora anglosaxiska elefanterna i branschen redan betat av subgenren ganska så rejält.

Men Wingenfeldts lösning på problemet är innovativt och bygger på en detalj i hanteringen av fönster, som visserligen har sett sina bästa dagar, men som alltjämt förekommer märker jag efter att genom Det stängda rummet ha uppmärksammats på fenomenet.

Den privatpraktiserande spanaren Sten Keller är egentligen reklamman, men då det mördas i hans närhet och hans kusin kriminalkommissarien Stig Lenker utreder morden, får Sten Keller fungera som katalysator. Även om Lenker i slutfasen löser fallen, så hade han inte kunnat göra det utan jag-personen Kellers hjälp. Men i novellen Det stängda rummet klarar sig Stig Lenker på egen hand utan bistånd av sin privatsnokande kusin.

Arne Wingenfeldts romaner tillhör den klassiska Agatha Christie-skolan, där alla är misstänkta och i slutfasen dras samman för det dramatiska avtäckandet av mördaren.

De är båda likartat upplagda, men den första innehåller flera klurigheter, som i Varje fall jag uppskattade. Eftersom det som utspelas uppfattas genom bokens jagperson, som är Sten Keller, så kan Wingenfeldt låta Stig Lenker göra en avgörande upptäckt som läsaren inte får reda på förrän han avslöjar den för sin kusin. Det blir en elegant saltomortal då Sten Keller sig själv ovetandes rent fysiskt tillhandahåller upptäckten.

För ett halvsekel sedan

Wingenfeldts romaner i deckargenren ligger ett halvt sekel tillbaka i tiden, men hans problemdeckare upplever i varje fall inte jag som nattståndna för den sakens skull. Språket har inte åldrats nämnvärt. Miljöerna han beskriver är fortfarande intakta. En storstads villaförorter förändrar sig inte så där hemskt mycket på ett halvt sekel. Berättelserna utspelar sig i Nockeby, Drottningholm och Stockholm. Författaren bodde med adress Nockeby Torg och där bor hans efterlevande hustru Margret Wingenfeldt än i denna dag.

Brödfödesförfattare

När jag låter mig transporteras på den spillra av det stockholmska spårvägsnätet som Nockebybanan utgör, så erinrar jag mig att jag läst någonstans att statsminister Per Albin Hansson, som tog detta allmänna kommunikationsmedel in till jobbet, lär ska ha suttit på denna spårvagn 1946 och läste sin favoritserie Stålmannen i Aftonbladet när han avled i en hjärtattack. (Det är kanske bara en skröna.)

Men resan är en trevlig färd genom villasamhällena utmed Mälaren nordväst om Stockholm. Hos Wingenfeldt körs det mest bil mellan Nockeby och Norr Mälarstrand.

”Arne var en brödfödesförfattare”, säger Margret Wingenfeldt. ”Han skrev för att försörja sig.”

Inom deckargenren blev det hundratals deckarenoveller och deckargåtor, de sistnämnda också för radion. Han skrev också kåserier.

Men mot slutet av sitt liv kom han att helt ägna sig åt att göra korsord. Det kan ha hängt samman med att behovet av noveller minskade medan behovet av korsord ökade. Tillgång och efterfrågan betyder mycket och när TV kom så försvann behovet av noveller, som tidigare varit stort. Under långa perioder försåg veckopressen svenska läsare med hundratals noveller och mängder av romaner i följetongsformat varje vecka!

Kulturella släktförhållanden

Arne Wingenfeldt var född i Stockholm på Södra BB, gick i Carlssons privatskola på Kungsholmen och sedan i Kungsholms läroverk, men han fullföljde inte studierna.

”Han tog plats på olika kontor och gjorde lite av varje”, berättar Margret Wingenfeldt. ”Han var road av att skriva och det var även hans pappa Eskil Wingenfeldt, som skrev i en personaltidning. Så han hade skrivandet med sig.

Skådespelaren Elof Ahrle var Eskils bror. Anledningen till de olika efternamnen var att från början hette de Karlsson, men alla bröderna – de var tio syskon bytte namn. Arnes pappa tog namnet Wingenfeldt. Elof tog namnet Ahrle och så var det en som tog namnet Qvarsebo. Det finns ju flera skådespelare och konstnärer som heter Qvarsebo.

Elof Ahrle blev som bekant känd för sin stockholmnsslang”, noterar Margret Wingenfeldt, ”men jag talade nyss med hans fru Birgit som bor här i närheten och hon sa att Elof fick lära sig att tala som en söderkis. Han var nämligen från Nyköping och inte från Stockholm som alla tror.”

När Margret träffade Arne arbetade han på ett kontor på Kungsholmstorg.

”Det var i samband med att han blev sjuk som han började skriva och skicka in texter till all möjliga tidningar och så småningom gick det bättre och bättre.

De var några stycken som gjorde en tidning som hette ”Knep & Knåp”, där också Arnes farbror Elof Ahrle medverkade. Innan Arne skrev sina deckare, skrev han en hel del noveller. Det var inte direkt några kärleksnoveller.”

En man med humor

”Arne hade också humor”, säger Margret Wingenfeldt. ”Han tyckte om att leka med ord, ungefär som Olle ”Cello” Carle. Och så gjorde Arne jättekorsord. Långt efter pensionen. I ”Hemmets Journal” hade han väldigt mycket. Han gjorde också korsord åt ”Vi Bilägare” i flera decennier.

Men mot slutet fick han grön starr och grå starr och sedan en blodpropp i ena ögat och då kunde han inte fortsätta. Han såg dåligt på det andra ögat, men höll ändå på en del in i det sista.”

Margret Wingenfeldt konstaterar vidare att maken inte pratade mycket om sina deckare. Hon minns att den första deckarhistorien troligen publicerades i MorgonTidningen, en av Stockholms numera sedan länge nedlagda dagstidningar.

Att Arne Wingenfeldt hade humor märks i Spår i spiral och Räkna med mord. Hans språk flyter lättsamt fram över sidorna och det finns mycket riktigt ett drag av kåserande över hans prosa.

Margret Wingenfeldt berättar att han hade en hel bokhylla fylld med Wodehouse, men den humor som återfinns i Wingenfeldts deckare är inte lika påtaglig som hos Jeeves skapare utan finns snarare som en bakomliggande finstämd antydan, som är direkt kopplad till den förhoppningsfulle privatspanaren, som utan att bli alltför påträngande alltid har blick för det motsatta könets förtjänster.

Alla engelskvinnorna

DAST noterar att det finns många deckare av Jan Mårtensson i bokhyllan.

”Jodå, han läste dem, men det var nog jag som var den som var mest förtjust i Mårtenssons deckare”, säger Margret Wingenfeldt. ”Arne hade alla de engelska, Agatha Christie, Dorothy Sayers och andra.”

När man i dag läser de båda romanerna och jämför med dagens utbud, så kan man notera att morden i sig naturligtvis inte var snällare i äldre tiders deckare än vad de är i dag – ett mord är definitionsmässigt aldrig snällt – men mordbeskrivningarna var snällare.

Den grafiska skolan hade ännu inte börjat stänka blod och hjärnsubstans över mordplatserna när Arne Wingenfeldt skrev sina berättelser.

Avstamp i Trenters tid

Att avstampet för hans del skedde i Stieg Trenters 1940-talsdeckare och deras framgångar kan vi inte bara gissa oss till.

För Arne Wingenfeldts dotter Lena, som dyker upp under samtalet säger så här som ett tillägg till pappas läsning av engelska författare:

”Och Stieg Trenter. Pappa var ju lite inspirerad av just Stieg Trenter.”

Och Margret Wingenfeldt fastslår: ”Trenters berättelser utspelade sig i Stockholm och man ville gärna se var nånstans händelserna ägde rum. Till exempel Centralbadet. Fast Arne var inte med. Det var jag som gick och tittade på Stieg Trenters platser. Stieg Trenters böcker var ju inte bara deckare. Det var miljöbeskrivningar också.”

DAST: Vad läste han i övrigt?”

”Han hade många böcker om psykologi. Nordens flora fanns i bokhyllan. Han läste mycket över huvud taget. Han skrev också horoskop för brödfödan.”

Dottern Lena minns att pappa alltid satt inne och skrev på sin skrivmaskin. Men på senare år blev det de där stora bildkorsorden som han satt och arbetade med.



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22