”Jag blir inte engagerad av Liza Marklund…” Intervju med författaren Stefan Whilde

Mar 14th, 2010 | By | Category: 2004-3, Artikel

Av Jean Bolinder

Det är en iskall dag med stickiga små snökorn i luften. Den skånska pannkakan ligger utbredd under vindens onådiga angrepp. Fälten är bruna, blekgröna och isigt blåskimrande. Himlen är grå. Ljuset är vitt och kort. Vi färdas fram i bilens varma luftbubbla, Stefan Whilde och jag, denna den

22 januari 2004.

Det är Strindbergs 155:e födelsedag kommer Stefan i efterskott på. Han håller på att skriva en bok om geniet Strindberg och bör veta. Det är en Strindberg för 2000-talet som ska skildras. August ska bli begriplig också för de unga.

Jag har tänkt att vi ska gå på Sjöbo Gästgivaregård, som är en pärla bland skånska krogar. Men det anrika värdshuset håller på att renoveras. Kommer inte att öppnas på ett bra tag. Hungriga och besvikna far vi vidare. I Dalby, ett par mil från Sjöbo, ligger gästgivaregården nära den berömda romanska kyrkan. Den är faktiskt äldst bland stenkyrkorna i vårt land, byggd av kungen Sven Estridsen på den danska tiden, i nådens år 1060. Den var biskopskyrka och hade under medeltiden ett kloster, som förstås inte kunde fungera efter reformationen.

Det är varmt och mysigt inne på gästgivaregården, ljus på bordet och god mat. Generös salladsbuffé, trevlig och kunnig betjäning. Vi äter stekt lax med delikat svamp – de gamla munkarna spisade kanske något i den stilen på sin tid. På framsidan av sin senaste bok, den mycket vitala och spännande essäsamlingen Guide till och lidelse & laglöshet halsar Stefan en öl ovanför en spaghettiportion, men denna ovan håller han som jag sig till Ramlösa.

Drycken är diskret och låter maten få spela ut alla sina läckra små nyanser.

Vildsint fantasi

Vi ska tala om ”skräplitteratur”. Stefan är den förste att intervjuas av några framstående kulturpersoner som sysslar med allt annat än just skräplitteratur. 1999 debuterade han 32 år gammal med den uppmärksammade Pojkguden och kom sedan med Syskonkärlek (2000) och Vässandet Av klingor (2001). Om den senare skrev Göteborgsposten: ”Jag beundrar verkligen Whilde för hans inopportuna förhållningssätt till vissa rådande estetiska normer. Ingen minimalistisk stramhet, inga antydningar, inget inverterat våld. Utan sanningar, ilska, patetik och vildsint fantasi”.

– Vad anser du om skräplitteratur Stefan?

Han funderar, rycker på axlarna och säger:

– Ja hur ska nu det definieras. Sådant som massproduceras kanske. Kioskböcker…

– Du har fått DAST nummer 4 2003 att läsa. Vad tycker du?

– Det som främst slår mig är att det är en så bred tidskrift. Jag blev förvånad. Här finns t.ex. en artikel om en modern dadaist som Stefan Hammarén.

Som jag själv inte uppmärksammat artikeln, slår jag när jag kommit hem upp essän och läser den. Den är skriven av Sebastian Eldh och heter Stefan Hammarén: Författare som strävar efter avighet i alla dess former. Det är verkligen en stimulerande presentation av en författare som förefaller extremt svår att läsa och förstå. Längre bort från kravlös skräplitteratur är det svårt komma. Jag måste hålla med Stefan Whilde om att detta är en fascinerande artikel, som visar vilken bredd DAST har.

Om Hammaréns Konservöppnare bok skriver Sebastian Eldh bl.a. ”Någon gång långt under textytan går det också att urskilja något diffust av en kriminalgåta…”

Agatha Christie och Ira Lewin

– Det mesta ska rymmas i DAST, säger jag. DAST stod ursprungligen för Detective-Agents-Science Fiction-Thriller. Nu står det bara Tidskrift för underhållningslitteratur.

– Ja recensionsblocket ”Bokskåpet”, täcker ju väldigt mycket. Där finns ju även nu en stor spännvidd.

– Finns där kanske skräplitteratur?

– Skräplitteratur … Det är synd att peka ut.

– Deckare då? Vad anser du om det?

– Det är väl olika. Men jag köpte en uppmärksammad bok av en svensk deckarförfattare. Den var så dålig att jag slängde boken! Men annars har jag få erfarenheter av moderna svenska deckare. När jag var i 20-årsåldern läste jag Agatha Christie.

Köpte en 30-40 böcker av henne. En bok som Tio små negerpojkar är stor litteratur!

En annan kriminalförfattare jag sätter högt är Ira Lewin. Bädda för död är en lysande roman och En vacker dag har jag läst om säkert tio gånger. Det är en framtidsvision à la 1984 men ljusare i tonen. Ett slags science fiction.

Av svenskar tycker jag mycket om Sjöwall-Wahlöö. Deras böcker kommer jag att läsa om. Så har jag försökt läsa Liza Marklund men det klarar jag inte. Det behövs åtminstone att man blir en smula engagerad men det blir jag inte av hennes böcker.

Liza Marklund

Jag erinrar mig några rader ur Guide till lidelse & laglöshet: ”Kamerun besegrade inte Sverige i fotbolls-VM 1994 (oavgjort 2-2), men landets nationalskald Mon Betis vann med 9-0 över ett elvamannalag där Liza Marklund stod i mål …”

Människor kommer och går på värdshuset. Jag beställer kaffe, men Stefan är mätt och nöjd.

En cigarett efter maten vill han ha, men väntar till dess vi kommer ut. Mina överkloka gammelmansfunderingar om rökningens farlighet biter inte på denne gode romanförfattare.

Delvis känner jag igen mitt eget yngre jag i honom. Det säger ju sig själv att ”tänka efter” ska man inte göra före, när man är ung.

– De senaste åren har jag knappt hunnit läsa böcker på fritiden, säger han och sätter i sig en av värdshusets läckra chokladbitar. Jag recenserar mycket och det tar tid.

– Vad för slags böcker recenserar du?

– Samtidsrealistiska dramaromaner, samhällskritik, romaner med inslag av mysticism … Biografier. Historia. Jag vill läsa sådant som gör mig engagerad, upphetsad, upprörd … berörd.

– Kan man kanske säga att skräplitteratur är sådant som ej berör? Oavsett genre? försöker jag spinna vidare på mitt tema.

Denne egensinnige författare är dock inte den som låter sig fösas in i mina fällor. Han går kring frågan, eller angriper den från ett annat håll:

Konformistiska författare

– Många unga författare är konformistiska, säger han eftertänksamt och med en viss hetta. De är utexaminerade från skrivarlinjer och universitet. De har känslomässig distans och är så konformistiska att även en ny bok får en att känna att man redan läst den. Sorgligt! De skapar en debatt i mig. Hade jag inte haft till jobb att recensera de här böckerna, hade jag nog inte läst dem!

Jag sitter där och tänker på hans egna böcker. De är minst av allt konformistiska. Pojkguden är 23 år gammal, vacker som en grekisk gud men obotligt sjuk och full av medicin. Han upplever en kärlekshistoria med den 44-åriga Madeleine som i arton år varit gift med en försäkringsagent. Det finns en tragisk bottensats av slut och död i boken. Man kan inte försäkra sig mot upphörandet – livet levs intensivast i dödsmedvetande: ”Synden flyter genom fingrarna på den som är fri. För martyren gäller att göra bot innan tidvattnet sköljer in och dränker förbindelserna.”

– Har du själv några författare som förebilder?

Nej, jag har inga direkta favoriter. Många är intressanta men inga outstanding… Jag minns att jag som ung tog starkt intryck av Hjalmar Söderbergs Doktor Glas.

– Vad är litteraturen bra för?

– Jag är såld på litteraturen. Men visst kan man undra vad man själv håller på med.

Men man måste ta ansvar för det man gör. Litteratur är en njutning. Som konsument och även recensent kan man njuta. Men … när man skriver själv då … När flödet kommer är det en njutning. Men att vara disciplinerad kan tära på sinnet. Processen är intressant. Den lever sitt eget liv. Hur mycket njutning det än är att skriva när det rinner till så innebär skrivandet ofta plåga och frustration. Njutning och plåga avläser varandra som lycka och sorg gör i Livet.

Blå Tornets balkong

Flickan som passar upp kommer med notan. Ljuset har brunnit ner en bit. Utanför krogens fönster är det fortfarande ljust. Just på denna dag 1912 stod Strindberg på Blå Tornets balkong och lät sig motvilligt hyllas i kalla januari. Framför honom låg några månader av smärta och svarta Dödens minut, när våren Im wunderschönen Monat Mai, stod för dörren.

Nu 92 år senare skakas Sverige av mord i en religiös församling i Knutby i Uppland. Den 1:a januari klockan 5 på morgonen mördas en pastorsfru och några minuter senare skjuter hennes banekvinna en man som bor granne till pastorsparet. Historien ger stora tidningsrubriker och när vi sitter på Dalby Gästgivargård Stefan och jag, är en kvinna häktad för dåden. Vad vi inte vet är att historien kommer att få en ytterst dramatisk fortsättning. En knapp vecka senare grips den mördades man och den skottskadades fru av polisen.

Strindberg och Knutbydramat. Om Strindberg ska som sagt Stefans nästa bok handla och en religiös sekt spelar stor roll i hans vidunderliga roman Vässandet av klingor. Där kommer Daniel Grim till en ensligt belägen stugby för att hjälpa unga Jennie Nattstjärna ur en religiös sekt. De far tillsammans genom himmel och helvete till Luangwa Valley och antilopernas land. ”Vi står sida vid sida i en spricka som en gång i tiden delade Afrika mitt itu. Jorden är ljum mot våra fötter, Vi väger lätt. Kärleken är stor inom oss.”

– Vilken nytta kan en tidskrift som DAST göra för litteraturen?

– Är det något som tilltalar mig så är det en väg in på främmande mark. Rent allmänt vill jag ha en öppenhet till alla genrer. Men den renodlade deckaren är jag fel person att recensera. I många böcker och filmer finns det ett spänningsmoment. Hos Lundell t.ex. Men ibland misslyckas han med det … att knyta ihop det med berättelsen.

– Vässandet av klingor handlar ju om massmord.

– För mig är det ingen kriminalroman. Jag tycker en sådan har andra, mer klassiska förtecken.

– Doktor Glas då? Den handlar om ett mord!

– För mig är det ingen deckare utan ett drama. Men genrerna överlappar varandra… En bra spänningsroman är Ira Lewin Pojkarna i Brasilien. Som läsare jagar mot desperat mot slutet.

Att äta med fingrarna

Om sitt eget skrivande har Stefan Whilde vittnat i Guide till lidelse & laglöshet ”Jag skriver om laglöshet och massans brist på civilkurage. Det enda som gäller här i livet är att bryta mönster, om så bara att börja äta med fingrarna. Gå inte i cirklar när du kan överraska dig själv och stiga av tryggheten som en pionjär. Livet är mycket roligare sett uppifrån ett träd eller hängandes upp och ner i en trapets. Eller varför inte göra som Cosmo i Lundells Sömnen; pissa på mörkret så blir det i alla fall gult.”

Intervjun har kommit till sitt slut. Vi lämnar Dalby Gästgivargård och far i ett lätt snöfall ut över Lundaslätten.

Januarikvällen vitnar till natt.



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22