”Ingen normal person intresserar sig för en tysk schäfer”

Mar 11th, 2010 | By | Category: 2005-1, Artikel

Intervju med författaren Kristian Lundberg

Av Jean Bolinder

Jag hade tänkt att vi skulle åka till Sjöbo Gästgivargård, ett av mina favoritställen som nu åter öppnat efter sin renovering. Men när jag träffar poeten och debuterande polisrutinförfattaren Kristian Lundberg på trappan till badhuset i Malmö, får jag veta att så kommer det inte att bli. Sonen Lundberg är förkyld och den gode fadern har inte tid att fara till Sjöbo.

Sjöbo börjar bli ett skånskt Klockrike. Trots att det finns väg, går det inte att komma dit hur man än försöker. Vi ger oss ut till Limhamnsfälten istället. Där finner hunden Mozart barnlik i Lundbergs roman Eldätaren:

”Det var Mozart som hittade dem. Jag ropade på honom, men han vägrade komma. Mozart! Mozart! ropade jag – men han flyttade sig inte – han stod bara intill dungen och ylade.”

Fälten är vida och denna morgon lätt disiga. I bakgrunden Öresund och bortom slöjorna av vattenånga, Bron och Danmark. En grupp poliser rastar sina schäfrar. Broar leder över kanaler. Till höger syns lyxhusen på gamla Saabområdet. Det enorma tornet Turning Torso skruvar sig upp mot himlen.

– Du är en känd poet. Hur kommer det sig att du plötsligt ger ut en polisroman?

– Den här platsen har spelat roll. Liksom vreden över hur det är i samhället. De där två, platsen och vreden, har ett samband.

– Vilket?

– Jag har en tysk schäfer. Den heter egentligen Mozart. Men man kan ju inte gå och skrika ”Mozart – kom nu Mozart” efter en hund. Så vi kallar den Ludde. Jag går här ute och rastar Mozart flera timmar om dagen. Och är man ute med en tysk schäfer träffar man konstiga människor. Ingen normal person intresserar sig för en tysk schäfer.

Oklart samband

Sambandet mellan det ena och det andra tycks mig oklart. Men jag har fullt sjå att promenera och samtala på en gång och tiger visligen.

– Jag är uppvuxen i Rosengård här i Malmö och jag har sedan dess bott där i tre omgångar till. Numera är det ju en invandrarstadsdel. Samma kriminalitet där som i komplexen för miljardärer där borta. Om än på ett annat, mindre lyxigt plan. Orättvisorna finns, och när jag pratar med poliser som är schäferägare och här med sina hundar, får jag polisrutin och en inre kunskap om förhållanden i undre världen på köpet.

Polis som Vergilius

– En polis kan fungera som en vägvisare till den dolda världen. En Vergilius som leder en ner i Underjorden. Som går före med lampan. Blixtbelyser olika scener.

Precis som i Eldätaren ligger en grå himmel över Öresund och ”norra Europas största hundrastplats”. Hundar och hundägare syns överallt och därbortom stävar silhuetten av en ångare över Sundet. Det är ett ödsligt, vindigt landskap vid ett av världens mest trafikerade sund och omgivet av storstadens höga hus. Kontrasterna är starka – som miljö för en kriminalroman är det perfekt. Här kan allt hända i tomheten mitt i det överbefolkade.

Lundberg misstänker förmodligen att hans åldrige intervjuare glömt bort vad det hela skall handla om. Han för in samtalet på skräplitteratur och jag nappar lydigt på betet.

– Hur ser du som är en erkänd poet, på att nu ha hamnat i skräplitteraturfacket?

– Ja tack gode Gud för det! Nu är jag befriad från en massa krav. Skriver man dikter anses man vara tvungen visa upp en viss livsstil – rökelsekar och sådant. Man får inte gå på bio. Det är för simpelt för en poet. Rolig får man inte vara. Skriver man deckare är man befriad från tvångströjan.

Kissnödig

Medan jag drabbad av min vanliga kissnödighet funderar på om det finns någon toalett någonstans i närheten lägger han ut orden om poeters helighet:

– Jag sågade Tranströmer i en recension. Det ledde till 60 hotbrev från Tranströmers beundrare. Man ville mörda mig. Påpekade att man visste var jag bodde. Jag var en skam för fäderneslandet! Man får inte uttala sig kritiskt om vissa poeter.

Vi går över en kanal och Lundberg som kan området pekar ut en toalett åt gubbstackarn. Sedan går vi bland de dyra husen och allt nybyggande förbi Turning Torso.

Två kaféer är ovänligt nog stängda.

– Det ska fan vara centrallyriker när man inte ens får kaffe, ondgör sig centrallyrikern och blir därefter snabbt samhällskritiker: Kommunen sålde området till Saab för en symbolisk krona och köpte tillbaka det för 459 miljoner. Det är affärer i klass med mina egna …

En av drakbåtarna från Malmöfestivalens glada och soliga dagar ligger och fryser i en av kanalerna framför Kanotklubbens kansli.

Blev så ledsna

– Att en poet skriver en kriminalroman väcker ont blod. Även om jag aldrig sagt att det är en deckare. I ett brev stod: ”Vi tyckte så mycket om din diktsamling min man och jag. Nu blev vi så ledsna!”

Tre meningar har dominerat:

1. Är du så fattig att du måste skriva deckare?

2. Du har missuppfattat hela genren!

3. Håll dig till lyrik för det kan du!

– Du säger att deckaren som skräplitteratur är en fri genre, men är det verkligen så? provocerar jag. Alla kriminalromaner tycks ju ha gått ner sig i samma slitna polisrutin!

– Naturligtvis finns det en begränsning som marknadskrafterna lägger på författarna. De kan bli slavar under detta. Men ändå är det en väldig spännvidd mellan Sjöwall/Wahlöö och t.ex. Uno Palmström. Man är friare och rörligare än annars, kan fånga in andra skeenden. Här kan man skildra det som inte syns. Det som sker på natten och i den kriminella världen.

– Finns det en moral i detta?

– Ja det gör det och den har en existentiell klangbotten. En brytning mellan moral och existens. Romanens figurer är ej viljelösa, ej till för att förströ dig. I så fall blir det skräp. Och hellre än att förspilla tiden med att skriva sådant simmar jag en längd till.

Undervattenssimning

I likhet med sin intervjuare ägnar Kristian Lundberg mycken tid åt simning. Jag kommer att tänka på min favorit Frances Scott

Fitzgerald, som skrev till sin dotter Scottie:

”All good writing is swimming under water and holding your breath.”

– Vad är det för moral som Eldätaren handlar om?

– Gamla tiders anständighet helt enkelt. Någon faller ner på gatan och du hjälper honom upp.

Intervjuaren har hunnit bli kissnödig igen och ställer sig i skydd av en soptunna att kasta vatten. Hundarna virvlar omkring på fältet.

– Hunden Mozart i boken är egentligen din hund, byter jag spår. Fast du kallar den Ludde i dagliga livet.

– Alla personer i boken finns i sinnevärlden och heter där något annat.

Hustru Lundberg har efter telefonkontakt ryckt in och tagit hand om snuvige sonen, vilket gör att vi ändå kan få en bit mat efter vår strapatsrika vandring i Limhamnsnaturen. Sjöbo är alltför fjärran. Vi far istället till Småbåtshamnen och Restaurang Kajutan med utsikt över det vitgrå sundet. Där äter vi gravad lax och sallad. Jag dricker öl ur ett högt glas. Det är en lättnad att kunna lägga anteckningsblocket på bordet och ha underlag för skrivandet. Utanför fönstret kommer en mås flygande.

Jag känner igen den. Det är samma fågel som i Robbe-Grillets Stenögonen: ”En grå mås kom inflygande akterifrån en aning snabbare, gled långsamt över mot babord framför vågbrytaren, svävade i jämnhöjd med kommandobryggan utan att göra den allra minsta märkbara rörelse, med huvudet på sned för att speja neråt med ena ögat – ett runt, uttryckslöst, känslolöst öga.” (Översättning: Eva Alexanderson)

Ute på piren som måste vara betydligt bredare än den ser ut, far en bil. Det ser vådligt ut som om den skulle kunna tippa i vattnet när som helst.

– Hur började du skriva boken – förutom att du drevs av Limhamnsfälten och din vrede?

Bestämde sig – för annat förlag

– Jag fick uppslaget och skrev ett synopsis som jag skickade till mitt dåvarande förlag Wahlström & Widstrand. Min redaktör svarade att detta kunde de inte ge ut. Var det en vanlig roman eller en kriminalroman? Bestäm dig!

– Jag bestämde mig. För ett annat förlag. Brutus Östlings Symposium.

Vi pratar om kontinenten på andra sidan Sundet. Jag deklarerar att jag aldrig reser någonstans. Vad skulle jag ha för skäl till det?

Han har bott i Malmö hela sitt liv. Länge bodde han i samma kvarter. Gick alltid samma vägar.

– Upprepning ger frihet. Det är som polisrutinen. Det är en given mall och det betyder oerhörd frihet. Och Malmö är världen. Folk som bor på platser som till exempel lyxorten Bjärred en bit bortåt Sundet är veklingar!

Jag känner mig vederbörligen träffad. Smuttar på min öl och ser en ny Robbe Grillet-mås sväva fram utanför fönstret.

– Är du inte rädd att bli kallad ”deckarförfattare” nu?

– Folk som över huvud taget kallar sig författare är ett slags speciella idioter. Primadonnor à la Björn Ranelid. Jag har aldrig kallat mig författare. Min son säger textgubbe! Skriftställare är ett annat bra ord. Jag hör inte till författarvärlden. Blir aldrig inbjuden till något. Skulle för övrigt aldrig få för mig att gå!

Brådmogen man

Jag plockar nu fram DAST nr 4,2003 och ber om synpunkter.

– Jag är ganska kluven till den. Har läst den – i stort sedan den började komma ut. (Här måste sägas att herr Lundberg förmodligen överdriver en smula. Han är 38 år, lika gammal som DAST blev 2005. Han kanske var ett brådmoget barn men som nyfödd lär han ändå inte haft så stor möjlighet att njuta av magasinet i fråga.)

– DAST har en spretig mångfald som jag gillar. Det är ett brett spektra recensenter t.ex. Mycket roligare än om bara ett par bedömare återkommer ideligen. Men DAST är slarvig ibland och redigeringen har brister.

Här visar han på ett par missar på baksidan av numret. Rubriken är felstavad och de tycker vi båda är illa. Han pekar sedan på en artikel om två författare i Uppsala.

Den stryker medhårs för mycket och ingressen är klantig: ”Uppsala är numera inte endast berömt för sina tvillingtorn på domkyrkan. Nej, nu finns där, bland många kolleger, även två berömda författare …”

– Men en lysande skribent är Bertil Falk! Honom har jag beundrat sedan jag läste en artikel om Paul Andersson i Kvällsposten en gång.

Samtalet övergår nu till bådas favoritpoet Paul Andersson. Jag skryter med att jag köpt Elegi över en förlorad sommar i den ursprungliga, oerhört sällsynta maskinutskriften. Det visar sig vara Kristians exemplar som han sålt på antikvariat.

– Det ångrar jag! säger han och ger mig en lång, inte helt positiv blick.

Tiden har gått och den förkylde sonen behöver sin far. Veklingen från Bjärred som är idiot nog att kalla sig författare lämnar tillsammans med skriftställaren från Världen/Malmö-krogen. Den senare pekar välvilligt ut en välbelägen toalett som den förre besöker.

Så avslutas detta sällsynt givande möte.



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22