”Dødens fortellere” blir ”Dödens berättare”: Norsk professor tar sig an historien om den svenska spänningslitteraturen

Sep 18th, 2009 | By | Category: 1996-1, Artikel

Av BARBRO LINDBORG

År 1993 kom den pensionerade professorn Willy Dahl ut med ett mäktigt och rikt illustrerat faktaverk omfattande mer än 250 tvåspaltiga A4-sidor. Boken heter ”Dødens fortellere” och har undertiteln ”Den norske kriminal- og spenningslitteraturens historia”.

Efter denna kraftansträngning är Dahl nu på väg att skriva ”Dödens berättare”, den svenska spänningslitteraturens historia.

Då frågar sig förstås vän av ordning om en norrman är rätt person att skriva om svensk litteratur.

– Jag var professor i nordisk litteratur, inte i norsk, skrattar Willy Dahl. Första gången jag undervisade i svensk litteratur var 1974. Då handlade det om svensk barocklyrik. Vad vet du själv om Lasse Lucidor och Georg Stiernhielm?

Något känner jag kanske till om jag får leta i minnets skrymslen. Om Willy Dahl vet jag emellertid att denne pensionär är född 1927 i Bergen och arbetade vid universiteten i Oslo och Trondheim innan han till sist kom till hemmauniversitetet. Han har skrivit en lång rad böcker, bland andra ”Stil og struktur”, som kom ut första gången 1965 och rosat marknaden i flera upplagor innan den nyligen kom i ny, reviderad form. Mellan 1981 och 1989 kom ”Norges litteratur” i tre band.

Doktorsavhandlingar

När jag nu letat färdigt kan jag påpeka för professorn att de svenskar han talade om i varje fall inte var kriminalförfattare.

– Nej, men de var bra ändå! Hör på nu: svenskar har skrivit doktorsavhandlingar om Jonas Lie, Alexander Kielland, Kristian Elster och Nini Roll Anker. Och de skrev bra! Det är klart att vi kan skriva om varandra, det enda som krävs är lite extra arbete i början.

Willy Dahl ler lite godmodigt bakom det vita skägget när jag undrar om den svenska och norska litteraturen är så likartad.

– Det beror på hur man ser det, svarar han. Med kinesiska ögon är Norge och Sverige samma land. Men det är klart att det finns olikheter, både sociala och litterära. Det är det som gör uppgiften så spännande.

Olikheterna tycks vara flera.

Han nämner särskilt kategorin ”äventyrs-romaner”, som från 1840-talet och ändra fram till 1930-talet hade en långt starkare ställning i Sverige än i Norge.

– I det fallet har jag ingen hjälp av att ha skrivit den norska historien.

Bra svensk forskning

Hjälp räknar han emellertid att få genom att det i Sverige finns bra och läsvärd akademisk forskning i ämnet. Dahl förklarar att spännings litteraturen i Norge aldrig fått någon uppmärksamhet vid instituten. Det som skrivits om genren kan man tacka flitiga amatörer för.

– I Sverige är det annorlunda. Tänk bara på namn som Bo Bennich-Björkman, Dag Hedman, Ulf Boethius och Anders Öhman. Den bibliografiska täckningen är också bättre tack vare folk som Iwan Hedman-Morelius och Johan Wopenka. Ni har Deckarbiblioteket i Eskilstuna och ett par tidskrifter som saknar motsvarighet i Norge.

Det låter som om Willy Dahl ändå skaffat sig ett hårt arbete. När kan detta bli klart?

– Det skulle kunna bli en perfekt 70-årspresent, säger han . Först måste jag emellertid bli klar med läsningen. Enbart i mina egna bokhyllor har jag redan mer än 300 svenska kriminalromaner olästa…

Det låter som om det skulle kunna bli ett blandat nöje.

– Javisst. Men tänk… vad allt har jag inte att hoppas på!

Just det!

Taggar:

  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22