”Är det idrott vi talar om?” Intervju med kritikern Crister Enander

Mar 12th, 2010 | By | Category: 2004-4, Artikel

Av Jean Bolinder

Gråare än denna Skånedag kan världen näppeligen vara. Och mer utestängda från värme och gemyt än min favoritkritiker Crister Enander och jag är denna kalla februaridag kan man knappast bli. Jagade av svår hunger följer vi en krogskylt och far till Hurva, bara för att finna att värdshuset där är stängt. Skam den som ger sig! Det finns gott om gästgivaregårdar i Skåneland och vi gör som skyltar anger far till Ringsjöns gästgivargård. Stängd! Sedan måste Enander röka och jag kissa så vi rastar vid en avfart. En buss med nyfikna passagerare rullar i detsamma in från höger.

I en aktad tidskrift som DAST kan man inte skriva vad vi just då tänkte och sade. Lagerkvist skrev om hissen som gick ner i Helvetet. Jag kommer en dag att skriva om Bussen som hamnade där. I väntan på denna litterära begivenhet for vi till det vackra slottet Bosjökloster vid Ringsjön. Lockande skyltar lovade att nu skulle vi få ta vår lunch i överklassmiljö. Falska löften det också! Kommer jag efter Döden att upptäcka att det finns ett slott i Helvetet, Vet jag vilket det är och vem som svurit dit det. Där kan det passa! Människor som lovas mat och inte får det, lider verkligen helvetes kval!

Det borde vara förbjudet i svensk lag att ha vägskyltar som visar till stängda krogar! Nu for vi till ett sjukhus, vilket kunde behövas. Orupssjukhuset, som en gång tog så väl hand om mig när jag fått hjärninfarkt, har en utmärkt restaurang och dit ställde vi kosan. Vänligt bemötande, god mat och faktiskt slottsmiljö. Så här patricierpampigt var det på de gamla sanatorierna.

Allt hade nog varit gott och väl om inte Enander, när vi ätit färdigt, upptäckt att han fick ångest av sjukhusmiljön och velat bort. Som jag själv alltid lider av ångest har jag svårt förlika mig med dylikt pjosk, men for vidare med honom till Höör.

Där fann vi en pärla i brödboden som ligger mitt emot Pågatågsstationen och har kaffeservering. Mycket trevlig dam bakom disken. Saloondörrar. Rutiga borddukar. Runda lampklot i taket. Rödbrun träpanel. Trivsel. Mariabulle till Enander. Semla till mig. Kaffe.

– Skräpkultur, vad är det? får begåvade jag äntligen till en början på intervjun.

Enander ser så sur ut som bara Enander är mäktig:

– Är det idrott vi pratar om?

Jag säger att jag försöker prata om litteratur.

– Det finns kvalitativt bra och dålig litteratur. Kvalitet är inte detsamma som genre. Elisabeth George skriver avsevärt mycket bättre än till exempel Ernst Brunner. Hon är begåvad.

– Är inte Brunner det då?

– Är det idrott vi ska prata om i alla fall?

Vi erinrar oss bägge Brunners flepiga ”idrottspratande” i teve och fnissar frökenaktigt över kaffet. Ett tåg rusar förbi utanför. Dock är Brunner respresenterad i novellantologin Andra tider. Läsebok för folkhemmet (1994) som Crister redigerat. Det är där han undrar ”vad farmor tänker där hon sitter vid fönstret och tittar ut över Vätterns vågor. Hon som var fackligt aktiv i nästan hela sitt liv och piskade in nödvändigheten av engagemanget först för sina söner och sedan i mig och sina andra barnbarn.”

– Kiosklitteratur då! Vad har du att säga om den?

– Jag kan mycket väl tänka mig att man kan hitta bra litteratur i kiosken. Motsättningen mellan skräpkultur och kiosklitteratur å ena sidan och ”god” litteratur å andra är en konstruktion. Det borgarna läste var fint och det arbetarna läste var dåligt. Borgarklassen förfasade sig över Nick Carter.

Fara att de inte kommer vidare

Den stora faran är inte att folk läser dålig litteratur utan att de inte kommer vidare. De kan stanna vid Liza Marklund.

Läser man Elisabeth George lär du dig något om ditt eget liv. Men Liza Marklund har inget djup. P O Enkvist har klokt sagt: Romanen är den plats där du överblickar ditt liv. Det gäller lika mycket högtsyftande deckare som nobelpristagare.

– Varför har då inga deckarförfattare fått nobelpriset?

– Det får du fråga Svenska Akademien om!

Enander reser sig i sin ganska imponerande längd och försvinner ut till serveringen. Jag betraktar en bild på väggen. Där klättrar en dam på en stege upp på en semla lik den jag just vräkt i mig. Inga gäster förutom vi två har satt sig i serveringen. Det är en mycket stillsam middagstimme i skånska Höör.

Enander återvänder med en Ramlösa, slår sig ner och fortsätter tala om nobelpriset:

– Man delar upp litteraturen i fint och fult. Akademien kan inte förfula sitt fina pris med t.ex. Greene, Oates … därför att deckaren har dåligt renommé.

– Skriver en ”fin” författare deckare är det bra för genren, nota bene om försöket lyckas. Flera kan ju inte, som Kallifatides och Fredrik Ekelund.

Det ska sägas att även Kallifatides är representerad i Andra tider. Utanför fönstret driver kornig snö över den ödsliga järnvägen. Inte en människa syns till. Det känns som om världen utanför oss upphört vara befolkad.

Kyla. Grådager. Järnvägsspår. Kunde vara början på en Oscarsnominerad film om någon fördömd amerikansk 50-talshåla där en brådmogen gymnasist ligger med rektorns alltför unga fru och borgmästaren hemlighåller att han är bög. Eller ännu värre – det kunde vara Mjölby som jag mötte det i slutet på 40-talet.

Utan inre behov blir texten teknisk yta

– Allt som inte skrivs utifrån ett inre behov är dåligt. Bara yta och teknik. När man får en debutbok brukar man kunna se vilken av de två stora skrivarlinjerna som författaren gått på.

Crister Enander dricker ur halva Ramlösan medan den siste mannen på om inte på jorden så dock i Höör, stretar förbi fönstret. Jag går efter påtår – det kostar inget extra trots att flickan bryggt nytt till vår ära. Jag känner föga lust att bosätta mig i Höör men tvingades jag till det skulle jag sitta på Bröd-Bodens servering och skriva medan tågen kom och gick där utanför.

– Det finns bara ett sätt att verkligen lära sig skriva. Sitta hemma, skriva och skriva.

Enander är den kanske bäste intervjuare jag mött men han hatar att själv bli intervjuad. Och jag är ingen intervjuare i hans klass. Jag pratar helst själv och kommer nu oförmodat in på Sherwood Anderson och Winesburg Ohio – den bästa bok jag läst. Kanske är vi här och nu i Den lilla staden bland alla de amerikanska 1910-talsmänniskor jag lärde mig älska som gymnasist i helvetet Motala. Vem vet, kanske kommer Alice Hindman springande naken i snöblasket, driven av en odefinierbar längtan. Kanske mådde alla de där människorna i Winesburg lika illa som om de bott i Höör?

Utlåtande om DAST

När jag fördjupat mig tillräckligt i Winesburg tar jag fram DAST-numret han fått (4.2003) och ber om ett utlåtande.

– DAST är rolig för att det finns många röster i den. Den är inte tillkämpat seriös och högtidlig. Den präglas av lust och glädje.

– Några särskilda artiklar som tilltalar dig?

– Vem var den historiske Filip Collin? av Edvin Ryde. Arne Wingenfeldt: ’Jag körde kniven i köttet…’ av Bertil Falk. Det är en typ av artiklar jag gillar. De berättar och drar fram något som inte är allmänt gods. Någon har något att berätta och gör det okonstlat.

”Har något att berätta. Göra det okonstlat.” Crister Enander har en sällsynt förmåga att enkelt uttrycka sanningar om författarskap, tänker jag när han lutar sig fram över bordet och stirrar på mina kråkfötter.

– Hemskt dålig handstil du har!

Det sista i Ramlösan skattar åt förgängelsen. Sedan tillägger han:

– Fast min är värre.

– Vad anser du om litteraturen i dag?

Färre läser fler böcker

– Det sprids betydligt mer usel litteratur nu än för tjugu år sedan. En förlagspolitisk fråga. Man vill tjäna stora och snabba pengar. Ensidigheten i utgivningen ökar. Istället för tio böcker med tusen läsare var föredrar man en bok som läses av 10.000. Och för att 10.000 människor ska köpa, måste boken vara generellt mera strömlinjeformad. Följaktligen sämre.

Det är nu färre läsare som var och en läser flera böcker än man gjorde förr.

– Vad kommer framtidens litteraturhistoriker att säga om vår litteratur?

– Det kommer inte att finnas några sådana. De är redan marginaliserade. Varför skulle de finnas i morgon?

– Men om!

Upprepning av kända mönster

– Då kan de konstatera att dagens författare upprepar redan kända mönster. 1800-talets realistiska borgerliga roman går i repris. Balzac. Dickens. Selma Lagerlöf.

Ett tåg behagar stanna vid perrongen utanför fönstret. En frusen stackare går av. Han möts av en bitande vind och sveper rocken om sig som spelade han med i en rysk roman, filmad i Hollywood. Förmodligen ackompanjerar en stråkorkester svagt någonstans där ute. Scenen omges av en giftgrön bård på fönstret till Bröd-Boden.

Jag beslutar lämna litteraturen i stort och koncentrera mig på den intressante utövare som sitter framför mig.

– Vad gör du just nu?

– Jag blir intervjuad av Jean Bolinder. Hatar bli intervjuad!

Jag utstöter ljud som utlovar en snar och smärtsam död om jag inte får ett bättre svar. Enander kollar att hans tomma Ramlösa verkligen är tom och säger:

– Jag har just blivit klar med Det finns en sjö – och andra litterära essäer.

Vi pratar om Hjalmar Gullberg och hans död i sjön Yddingen inte så långt bort. Den undersköna dikten ligger latent i luften den har en inneboende tystnad som passar just här just nu i detta stillastående, gråa Höör:

Det finns en sjö och sedan aldrig mer, och floden slätas ut i den grå spegeln och ingen strand inramar, inga roddarslag ska spräcka …

I Enanders kommande bok är det många som porträtteras, t.ex. Benjamin Höijer som levde 1767-1812 och är ”Sveriges ende store filosof” och Henning Berger, Ola Hansson …

Alltid längta tillbaka

– Ola Hansson från skånska Hönsinge som ligger mellan Lund och Trelleborg, längtade alltid tillbaka till platser han varit på förut. När han flyttade från Hönsinge till Lund längtade han till Hönsinge. När han flyttade från Lund till Stockholm längtade han till Lund. När han flyttade utomlands längtade han till Sverige. Verkar vara en fix idé, för samtidigt hatade han Sverige så fort han kom dit. Det är ett mycket märkligt människoöde. Han dog i Bukurere i utkanten av Istanbul – långt från sin svenska hembygd. Kroppen fördes så hem till Sverige. I Hönsinge finns ett stort monument över honom. ”Här föddes osv…” Det är bara det att det står vid fel hus.

Crister Enander går ut att röka. Hans hopkurade gestalt syns genom fönstret där han hukar i kylan och gråheten. Han är en främmande fågel i detta skånska byhåle- och vinterlandskap.

Motsats till Edvard

På sitt sätt är han raka motsatsen till Skånes störste – i varje fall fetaste – son, Edvard Persson som tyckte att allt ljus skulle sättas på honom.

”Inget ljus på mig!” skulle duga som motto för Enander. Eller ”Jag är inget cirkusdjur!”

I Den radikala jukeboxen (1992) skrev han: ”Jag har inte hjärtat till vänster. Däremot hjärnan och kanske generna … Jag misstror människor som påstår sig tänka med hjärtat. Förnuftet sitter i skallen och känslorna härjar i magen.”

Kanske är hans store hjälte David Sprengel, som han utgett i urvalet Från Sidan, ”Kring hans person står i dag endast en kvast av galla, av illvillighet; en bestickande air av förslagen falskhet … Bilden av Sprengel … är hans fienders förvridna och partiska.”

När han är tillbaka i Bröd-Bodens värme och ljus frågar jag:

– Vad håller du på med nu – bortsett från att jag intervjuar dig?

– Jag skriver litteraturkritik. Recenserar i bl.a. Helsingborgs Dagblad, Sundsvalls Tidning, Ystads Allehanda … Nästa månad ska jag resa till Budapest med min älskade Lotta. Vi ska göra en bok om den staden. Hon tar bilderna och jag skriver.

Han ser vädjande på mig:

– Är du inte klar snart?

Jag inser att en ovanligt beviljad stund i mitt liv är till ända. Vi vänder kylaren mot Lund och lyssnat på bilradion. Där sänds Kulturkvarten. Där recenseras Da Vincikoden av Dan Brown. Boken sålde tydligen mest i USA för att den flirtar med alla konspirationsteorier. Den som recenserar heter … Crister Enander …



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22