”…En förvisad poet i strålkastarljusets omilda sken”

Sep 12th, 2009 | By | Category: 2003-1, Artikel

Om Sture Lönnerstrands diktböcker

AV JONAS ELLERSTRÖM

I DAST nr 1 för 2000 presenterade redaktör Bertil Falk över tio sidor Sture Lönnerstrands författarskap, under rubriken ”Dotty Virvelvind och hennes pappa Sture Lönnerstrand”. Författaren hade avlidit i september 1999, 80 år gammal, och Falk kunde utnyttja den sista intervjun med honom, som tidskriften gjort ett halvår tidigare. En oväntad nyutgåva av ett av Lönnerstrands verk gör det motiverat att kasta en blick på den del av författarskapet som Falk inte speciellt tog upp, nämligen lyriken.

Den bok som kommit i nyutgåva efter sextio år är diktsamlingen eller rättare sagt versberättelsen DÄR. Utgivare är Bokförlaget Paradishuset (postadress Trastvägen 6 A, 227 31 Lund, nätadress http://welcome.to/paradishuset. Bertil Falk står för ett kort efterord och förläggaren Kent Björnsson för en redaktionell not. Det är en smakfullt gjord bok, texten har nysatts med bibehållande av originalets modernistiska anfanger till varje avsnitt och den ursprungliga omslagsillustrationen. Föreställande porten till landet DÄR (se sidan 133 i DAST 1/2000) har komponerats in i ett effektivt typografiskt sammanhang på det enkla, stilrena tvåfärgsomslaget.

Originalutgåvan utgavs av det lätt frikyrkligt benämnda Sällskapet för god läsning (rimligen ett täcknamn för egen förlagsverksamhet) i Lund i 100 exemplar, och även om boken hade distribution genom Seelig & Co i Stockholm är frågan hur många exemplar som nådde ut till bokhandel och eventuell läsekrets – att kalla DÄR för antikvarisk raritet idag är antagligen en underdrift. Det är en vacker insats som Kent Björnsson och Paradishuset gjort genom att göra boken tillgänglig på nytt, för som Bertil Falk påpekar är den en genrehistoriskt mycket intressant verk, en svensk proto-fantasy framdrömd ”långt innan Tolkien skrev Sagan om ringen och begreppet fantasy knäsattes hos oss i Sverige med Åke Ohlmarks översättningar”.

Drag av sf och folksaga

I DÄR finns drag av science fiction i H.G. Wells tappning, liksom av folksaga. Inledningsvis lånar Lönnerstrand versmåttet från Kalevala: en ung man, trött på sin trista tillvaro, traskar på fyrfota trokéer och under ständiga allitterationer (också Eddan finns i bakgrunden) in i skogen där han finner porten till landet DÄR. Efter prövningar och äventyr bestiger han dess tron och dess prinsessa (läsaren anar något av en erotoman i Lönnerstrand). I det nionde och sista avsnittet tar berättaren till orda och bjuder med en retorisk gest läsaren farväl:

Ja, detta var

drömmen om DÄR

innanför muren,

ägnad DEM utanför muren.

Dröm står mot verklighet, utopi mot realitet, den fattiga vardagen mot den gnistrande fantasin.

Det är just berättelsens färgprakt och klassiska motsatspar som ger den dess värde. Betraktad som dikt, eller rättare sagt som ett epos, är DÄR tämligen amatörmässig. Återhållsamhet är inte Sture Lönnerstrands starka sida, han mjölkar sina allitterationer på poetisk effekt tills de blir tröttsamma och den stilistiska balansgången på slak lina klaras av bara när historien håller full fart framåt. Men mitt i ordöverflödet kan han överraska med en vacker beskrivning på surrealistiskt manér av ett landskap som kunde vara målat av Sven Jonson i Halmstadgruppen: ”Så slöto sig gyllene moln barmhärtigt om en omänsklig längtan, och jag blev varse drömmarens hjärnskål tronande som en ofantlig kupol över molnen.”

Debuterade som poet

Lönnerstrand hade debuterat som tjugoåring 1939 med diktsamlingen Ung mans gåtor på förlaget Sundqvist & Emond i Lund.

Firmans andranamn tillhörde för övrigt den utmärkte konstnären Martin Emond, som under en tid ägnade sig åt ett mecenatartat förläggarskap vid sidan av. Emond var som sagt en bra målare, men hans eller den för mig okände Sundqvists litterära omdöme har i det här fallet klickat, för det är svårt att kalla Lönnerstrands första bok för annat än ett pekoral.

Den bundna och rimmade versen är ett slags kombination av Karlfeldt och Ferlin utan vare sig den förres ålderdomligt tunga precision eller den senares desperata lekfullhet.

Den unge poeten har uppenbarligen inte vett sig tid att arbeta igenom dikterna, nödorimmen är legio liksom de metriska luftgroparna, medan däremot den övermodiga attityden och Weltschmerzen är väl intränade.

”Jag lever i ett bröstklent och lungsiktigt skede”, klagar han i dikten Mitt tal, men eftersom den rätt schvungfulla frasen föregåtts av förkastelsedomen: ”Aldrig så dumma poeter / fanns i evigheters evigheter” faller det hela mycket platt.

De tyngsta rimmen

Motiviskt sett har samlingen mer att ge; kosmologiska fantasier är inte vardagsmat i den svenska poesin. Tyvärr får Lönnerstrand i Resan till Vintergatan till några av sina allra tyngsta rim:

Söderut går jordens

Snurrande karusell.

Över oss nebulosors rynkiga kantarell.

Fanns det, verkligen bodde

levande djur på Mars?

Vilken filmatisktömkligt

frågande fars!

1951 utkom Lönnerstrands tredje poetiska verk, Den oupphörliga (incestrala) blodsymfonien på det stockholmska Litteraturförlaget (omigen en eufemism för eget förlag?). I den mån Sture Lönnerstrand alls gjort sig känd som poet är det med den här ”psykoanalytiska” samlingen, som i vissa kretsar vid skilda tider varit något av en kultbok. Enligt Bertil Falk var Lönnerstrand bekant med utgivaren av den unglitterära tidskriften odyssé, Dag Wedholm (släkt med den kända stockholmsrestaurangen Wedholms Fisk och med en far som en gång skulle ha varit den sjätte i gruppen som blev Fem unga, alltså Artur Lundkvist, Harry Martinson, Josef Kjellgren et consortes).

Wedholm publicerade bland annat Öyvind Fahlströms konkretistiska manifest i tidskriften, och Fahlström är väl idag det hetaste svenska namnet internationellt inom modernismen, framför allt som bildkonstnär. Att som Bertil Falk gör antyda att Sture Lönnerstrand också borde ha rykte av avantgardistisk pionjär är att gå betydligt för långt. Inte heller kan jag hålla med om att det onekligen stora steget mellan Lönnerstrands debut och blodsymfonien skulle ha en motsvarighet i Erik Lindegrens utveckling från den bleka första boken Posthum ungdom till den fortfarande intensivt kraftfyllda mannen utan väg sju år senare, 1942.

Ett orörligt irrbloss

Nej, Lönnerstrand är inte banbrytande som poet – han får inga efterföljare – utan ett irrbloss, en person som vid en bestämd tidpunkt åstadkommer ett påfallande originellt verk och sedan aldrig rör sig i närheten av det igen. Stora delar av Den oupphörliga (incestrala) blodsymfonien är fortfarande ett lika hjälplöst pekoral som debuten men i en helt annan stil, nämligen den fyrtiotalism som Lindegren skapat.

Falk berättar att Artur Lundkvist brukade läsa högt ur boken, men jag har svårt att tänka mig att det var menat att vara annat än elak underhållning. Lyssna själva till hermafroditernas kör:

jag vill puppa

din lilla pappa,

jag vill poppa,

jag vill peppa,

ska vi poppa

din lilla puppa?

Att möta denna jollrande deflorationsfantasi med annat än ett klentroget flatskratt är knappast möjligt.

En man som menar allvar

Men just på grund av sin amatörmässighet åstadkommer Lönnerstrand i blodsymfonien också helt oväntade effekter inom fyrtiotalismens orakelidiom. Han menar allvar, om det råder ingen tvekan, och emellanåt är han inte sämre än poeten intill:

I dödsögonblicket skrattande

oberörd och utan

rider du ur gläntan

med de röda ryttarna.

Men det var troligen de mera maniska ordlekarna som fick mina vänner i Stockholms surrealistgrupp att på 90-talet göra Lönnerstrand till kult:

”Emedan de av mödrarna ammade (nej bemammade, bemammade), fått sin mognad, sitt bättrande (nej fjättrande, fjättrande), helt omsorgsfullt reglerat (nej negligerat, negligerat) med hänsyn till det beaktade (nej föraktade, föraktade) inre trygghetsbehovet (nej skygghetsbehovet skygghetsbehovet)…”

Sättet att närmast automatiskt associera från ett begrepp till ett annat med rimmet som hjälp är ren surrealism, ett sätt att pejla det omedvetna som ligger nära flera av de tekniker som används inom psykoanalysen, vilken tycks ha varit Lönnerstrands inspirationskälla.

Insatser inom fandom

Helt utanför de sf-k retsar som kommer ihåg Lönnerstrand för hans insatser inom fandom lyckades alltså en av hans böcker ta sig fram till en ung, entusiastisk publik som inte förknippade författarnamnet med något vare sig positivt eller negativt rykte. Det är inte dåligt, även om det får tilläggas att när gruppen försökte entusiasmera surrealistveteranen Lasse Söderberg för Lönnerstrands bok, som han inte kände till sedan tidigare, lyckades han inte se det fina i kråksången.

Det är säkert så att Sture Lönnerstrands viktigaste och bästa insatser ligger inom svensk sf, där han var en författarpionjär, och svensk fandom som han i praktiken startade.

Hans lyriska verk, undantaget den klart läsbara DÄR, är antingen pekoral eller kuriosa, beroende på hur man ser det – jag föredrar i slutänden att se Den oupphörliga (incestrala) blodsymfonien som ett kuriosum, det vill säga något som väcker nyfikenhet och hur man än ser det inte liknar något annat.



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22