– Jag är imponerad av ”herrarnas” arbetsinsatser

Sep 17th, 2009 | By | Category: 1997-1, Artikel

Staffan Sundin, doktor på Huset Bonnier 1909-1929

Av JAN-OLOF EKHOLM

Huset Bonniers utveckling från bokförlag till mediekoncern har behandlats i en uppmärksammad och lovordad doktorsavhandling. Författaren Staffan Sundin, ekonomhistoriker vid Göteborgs universitet, fick Gerard Bonniers tillstånd att gå in i arkivet i de djupa källarvalven under förlagshuset på Sveavägen i Stockholm. Det omfattande materialet tvingade honom att begränsa sig till tjugoårsperioden 1909-1929.

– Under den här perioden lades grunden till det nuvarande imperiet. Även i ett internationellt perspektiv var Bonniers tidigt ute med en bred medieverksamhet.

Arkivet omfattar cirka 80 000 brev från undersökningsperioden, alla inkommande brev samt kopior på alla utgående. Hur många timmar som Staffan tillbringat därnere vet han inte själv. Huvudpersonerna den här tiden: Karl Otto med sönerna Åke och Tor, gick under benämningen ”Herrarna”. Karl Otto övertog ensam firman efter faderns död men var angelägen om att snabbt få in Tor och Åke i verksamheten som delägare. Någon pensionering var det aldrig tal om för arbetsmyran Karl Otto utan han var i full verksamhet fram till sin död 1941, ständigt nyfiken på den unga litteraturen.

– Herrarna ledde ensamma hela den omfattande verksamheten och jag är imponerad av deras arbetsinsatser då förlaget publicerade upp till 300 nya verk årligen, säger Staffan. Ett femtontal avdelningschefer rapporterade direkt till företagsledningen, som höll i alla trådarna. Från 1920 var Tor och Åke de pådrivande när det gällde att utvidga verksambeten men alla beslut förankrades hos fadern. Speciellt Tor var en skicklig och tuff affärsman, ofta skeptisk men snabb att slå till då tillfälle till en god affär yppades.

Redan 1908 var Bonniers ett företag med mångfacetterad utgivning och spännvidden ökade genom åren. Herrarna ställdes inför uppgiften att ge ut manus med idéer som var dem helt främmande. Många av konflikterna rörde Sven Hedin, som var en av förlagets viktigaste mjölkkor men som politiskt ständigt stod på kollisionskurs med Karl Otto.

Redan som ung förläggare hade Karl Otto blivit indragen i fejderna kring Frödings Stänk och flikar och Strindbergs Giftas. Särskilt Strindbergsfejden var plågsam för honom. Hans författare och personliga vänner överöste varandra med okvädesord. Endast en författare, Fredrik Böök, kom dock att lämna förlaget till följd av fejden. Talet om att fria förläggares plikt att ge ut allt hans författare erbjuder omsattes i stor utsträckning i praktiken.

Det finns ingen heltäckande översikt över konkurrenssituationen men Norstedts och Bonniers var 1925 var för sig dubbelt så stora som närmaste konkurrent. Karl Ottos odling av nya författare gav också utdelning under 1900-talets första decennier. Författare som väntades sälja i framtiden fick erbjudanden att sälja de fullständiga författarrättigheterna till förlaget. Strindberg erhöll exempelvis 200000 kr före sin död, Heidenstam 150000, Selma Lagerlöf 300000. Huvudmålsättningen var att behärska utgivningen av kvalificerad skönlitteratur och under undersökningsperioden hade tolv av tjugo nobelpristagare utgetts på Bonniers.

Kontakter med Gorkij

Billighetsböcker blev en ny marknad i början av seklet. Trots tvekan gav sig Karl Otto in i branschen och sålde framstående författares verk för en krona. När man väl etablerat sig slog konkurrenterna till med 25-öreshäften. Det förekom samarbete med värste konkurrenten Åhlén & Åkerlunds att nå socialdemokraterna med ”god läsning för arbetarna” men inflationen under första världskriget medförde att den billiga utgivningen upphörde. Utgivningen omfattade också fackböcker på vitt skilda områden, från tunna häften till tjocka verk. Sveriges Handelskalender med start redan 1859 spelade en mycket viktig roll i förlagets uppbyggnad. Upplagan på cirka 4500 exemplar motsvarade fem procent av omsättningen och nettointäkten varierade från 50000 till 250000 kr. Skolboksutgivningen hade några riktiga höjdare. Nils Holgersson, första delen, trycktes i 130000 exemplar de två första åren. Ännu högre nådde ”Sörgården” och ”I Önnemo” med 750000 respektive 625000 exemplar under undersökningsperioden. Senare skedde en sammanslagning med Norstedts nybildade Svenska Bokförlaget.

Det gjordes även försök att utvidga marknaden för svensk litteratur. I USA byggde Åke upp en bokhandel för försäljning till den svenskspråkiga delen av befolkningen. I Tyskland startades en filial för att introducera svenska författare på ett främmande språk, men projektet slutade med ett stort misslyckande.

Herrarna, vänstermän på den liberala kanten, torde knappast ha haft mycket till övers för bolsjeviker, något som dock inte hindrade dem att göra affärer med den nya staten. Efter revolutionen kom en förfrågan från Maxim Gorkij, då representant för ett ryskt förlag, om tryckning av ryska arbeten i massupplagor, totalt 5 miljoner exemplar! Bonniers köpte sättmaskiner och anställde ryska sättare men kontraktet fullföljdes aldrig.

Det ekonomiska utfallet för bokförlaget kan inte direkt avläsas ur bokföringen. Omsättningen 1909-1914 var 1,3 miljoner för att under krigsåren öka med 67 procent till följd av inflationen. Toppåret blev 1926 med 6 miljoner i omsättning men dessförinnan hade depressionen slagit mycket hårt.

1920 blev det stora inskränkningar i utgivningen. Karl Otto tog så illa vid sig av krisen att han tvingades sjukskriva sig och sedan åka på en flera månader lång semester. Nar han återvände hade Tor personligen satt in en halv miljon i friska pengar och därmed klarat av krisen. Om bakgrunden berättar Staffan:

– Här visade sig hans sinne för affärer. Efter kriget fick inga affärer göras mellan Ryssland och Tyskland. Tor kunde genom kontakter köpa lok i Tyskland och sedan sälja vidare till Ryssland med stor vinst.

Dagspress lockade

Karl Otto Bonnier blev styrelseordförande i Dagens Nyheter 1909 och familjen satsade stora resurser på tidningen. Man kunde också ha blivit fullständigt dominerande i Stockholms dagspressvärld. Bonniers hade köpt in sig i Svenska Dagbladet och hade chansen efter några år att bli den drivande kraften i ett nytt ägarkonsortium.

Handelstidningens legendariske chefredaktör Torgny Segerstedt tillfrågades om han ville bli chefredaktör. När han svarade nej svalnade intresset och en tid senare sålde Bonniers sin post till vad som senare visade sig vara Ivar Kreugers bulvan.

Segerstedt spelade också en huvudroll när Bonnier erbjöds att köpa Göteborgs-Posten. Man ville först försäkra sig om att chefredaktören för konkurrenttidningen inte hade något emot affären (!). Det hade han och affären gick i stöpet. Det fanns även planer att förvärva kvällstidningar, både liberalt frisinnade Afton-Tidningen och Aftonbladet.

Staffan (idag expert i kulturdepartementets Rådet för mångfald inom massmedierna) kommenterar.

– Man kan undra hur mediesituationen i Sverige skulle ha sett ut i dag om alla de har affärerna slutförts.

Karl Otto var ointresserad av tidskrifter men Tor och Åke fick ge ut Bonniers månadshäften redan 1907. Sedan tog Åke initiativ till flera ambitiösa specialtidningar om film, sport och lantbruk, vilka dock alla avvecklades. Ansatserna att slå sig in på den stora veckotidningsmarknaden var trevande. Ett försök att ta upp konkurrensen med Husmodern misslyckades och inte heller Bonniers Veckotidning var någon succé. Konkurrensen från Åhlén & Åkerlund var för svår. Sedan vet vi hur det gick.

För 9.147.000 kronor köpte Bonniers Å&Å. Det var ett stort ekonomiskt åtagande att betala drygt 600.000 under de närmaste sexton åren. Men det gav utdelning…

Bland deckare/underhållningslitterat ur som gavs ut av Bonniers/Å&Å under denna tid kan nämnas:

Axel Klinckowström:

Den hemlighetsfulla fotbollen (Å&Å, 1920),

Damen med djävulshuvudena (Å&Å, 1921),

Giftskatten (Å&Å, 1921),

Dollarfurstinnans jakt (Å&Å, 1922),

Filmstjärnans arv (Å&Å, 1922),

Guldsaxen (Å&Å, 1926),

Johan Räfkloos skattkammare (Å&Å, 1927),

De nio fakirernas harem (Å&Å, 1928),

Pistolskottet – tillsammans med S.A. Duse (Å&Å, 1928).

S.A. Duse:

De fyra klöveressen (Å&Å, 1918),

Cobra-Mysteriet (Å&Å, 1919)

Stilettkäppen (Å&Å, 1920),

Det nattliga äventyret (Å&Å, 1920),

Spader kung (Å&Å, 1921),

Antisemiten (Å&Å, 1921),

Doktor Smirnos dagbok (Å&Å, 1922),

Nattens gåta (Å&Å, 1922),

Leo Carrings dubbelgångare (Å&Å, 1923),

Hemligheten (Å&Å, 1924),

Fallet Dagmar (Å&Å, 1925),

Skuggan (Å&Å 1926),

Pistolskottet – tillsammans med A. Klinckowström – (Å&Å, 1928).

Jul (ius) Regis:

Det blå spåret (Å&Å 1916, 2:a upplagan 1919 Å&Å (inb böcker), 1925),

Walter Gray från Paris (Å&Å 1917),

N:r 13 Toroni (Å&Å (inb böcker), 1927),

Den grå gästen (Å&Å, 1922), Eldens hus (Å&Å, 1923),

Den försvunna patrullen (Å&Å ungdom, 1923),

Dynamoön (Å&Å ungdom, 1924),

Granitporten (Å&Å, 1924),

Isens fångar (Å&Å ungdom 1925),

Vid de sex kaptenernas bord (Å&Å, 1925).



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22